nen gäfvo hans ansigte något kallt och bistert vid sidan af den vackra bruden. Med fast och bestämd röst, utan något tonfall, eller ens förändrad blick, uttalade han de vigtiga orden, så att hvar och en i rummet hörde den manliga stämman. Men då turen kom till Alida, såg hon på honom med en blick så mild, så vädjande till hans hjerta, att icke mången skulle kunnat vara så stel som han. — Att älska dig i nöd och lust, sade hon darrande, men såg på honom så full af hopp, att hon skulle lyckas att fylla löftet, och grefve Ludvig Strålkrona bortlade för ett ögonblick den stränga minen och brudparets ögon möttes vänligt; men det var blott en skymt af ljus —, grefvens ansigte var snart åter lika kallt, lika strängt och liksom ett moln af dysterhet låg öfver den annars klara pannan. Vigseln var förbi. Alida Danielli var numera grefvinnan Strålkrona. Det nygifta paret emottog lyckönskningar af slagt och vänner. Grefven stod styf och ståtlig och räckte handen åt de gratulerande; Alida deremot log vänligt åt hvar och en, som nalkades henne, log, under det tårar af rörelse glänste i hennes vackra ögon, och en sakta darrning då och då genomilade henne — kanske en illgerning efter stormen — kanske en tanke på kommande dagar. (Forts.)