inne, att vända det så, att det aldrig inkräktar ett hårsmån af mina pligters rum. En sakta knackning hördes på dörren. Alida tog händerna från sitt ansigte, som nu syntes så lugnt, så klart, som om aldrig någon smärta andats sin förtärande vind öfver de bleka rosorna. Hennes blomsterbukett hade fallit ned på golfvet, hon tog upp den och kysste den med hjertlighet. Då kammarjunkaren steg in, stod Alida framför speglen och ordnade sin slöja. — Allt är färdigt! Man väntar på er! sade marskalken bugande. — Och jag är också färdig, svarade Alida med säker röst, och räckte handen åt sin far. Dörrarne voro öppnade. Presten väntade vid kullerstolarne. Intet ljud hördes från den stora mängden af menniskor. Alida och hennes brudgum räckte hvarandra handen och deras stumma helsning var vänlig och hjertlig. Ceremonien började och grefve Strålkrona stod der så lugn som om han aldrig skulle kunna sänka sitt stolta hufvud. Alidas brudgum var vacker, men det var en sträng skönhet som stod på den höga pannan, skuggad af ett mörkt lockigt hår; der stod kraft och rättvisa, men föga mildhet, nej, nästan isande köld, och den böjda örn-näsan och stolta mun