————— — — — — ——— ej vara för dig Alida; du är sjelf så blek, att jag nästan är rädd för att du skall svimma. — Var lugn, snälla Agnes, sade bruden, jag sjelf är ej orolig. Denna stund har jag ju haft så många månader att vänta .... och då jag har haft tid att betänka, har jag lärt mig inse min egen kraft och styrka samt bedömma mig sjelf och det steg jag tager, som Jag tror, utan sjelfförvillelse — men .... — Du mår ej väl, Alida. Vill du ej gå in dit i kabinettet, der är så svalt och lugnt. Alida gick in i det lilla rummet och afvisade vänligt det sällskap, som erbjöds henne. Då hon var inkommen sjönk hon ned på den mjuksvällande soffan och dolde ansigtet i båda sina händer. En tung suck arbetade sig fram öfver hennes läppar. Hon reste sig hastigt upp och satt länge med blicken hvilande på tvenne klara tårar, som lika diamanter lågo på den luftiga brudslöjan. — O, min Gud, hvad jag är svag! sade hon sorgsen. Har jag ej haft tid till att bekämpa den rösten i mitt hjerta och lära mig, att pligtens väg är säker, fast mödosam? Med en hastig rörelse skakade hon bort de skimrande tårarne, 0. måtte de vara de sista jag fäller af svaghet. sade hon undergifvet och höjde modigt sitt hufvud. Min Gud! hjelp mig du att rena mitt