satiguerad!? Så länge Venus sjelf vill stråla, följer hennes hofstat och känner ingen annan känsla, än det ljufva behaget af hennes återsken. En mine af trötthet stod tydligen på Alidas ansigte vid den fadda komplimangen. — Herr kammarjunkare! jag är verkligen ur stånd att längre tåla värmen här; jag måste lemna rummet! Var god och säg till att dörrarne stängas, sade hon brådskande. — Bevars, min nådigaste! jag flyger att fullgöra er befallning. Gud låte det ej vara någon allvarlig indisposition. Inom några minuter var rummet tomt och bruden med sina tärnor och marskalker hade gålt opp i den ljuskimrande, praktfulla våningen och väntade i förmaket att gasterna skulle vara församlade och dörrarne skulle öppnas. Bullret af de kommande och farande vagnarne blandade sig med de sorlande rösterna derute i rummen, och hvarje gång dörren öppnades, såg mani ett haf afijus från de gnistrande kristallkronorna hur uniformerna lyste och plymerna vaggade, och hörde frasandet af de ankommande damernas sidenklädningar. — Är ej denna väntan plågsam, dyra Alida? sade den vackra tärnan; jag tycker det är något så rysligt för mig, och hvad skall det då