kulle gå in i ett rum der hans käraste stod ik, an för att se en blomstrande brud. Hans )slick var så vild, så dyster och hans kind så lek att de friska läpparne, som annars så ofa öppnades till hjertligt, ungdomligt skratt, voo nu konvulsiviskt sammanbitna — ja, det såg ut som vaxljusen i silsverstakarne, för honom ej varit skimrande bröllopsljus, utan uppysande en dyster scen i ett svartklädt rum och för honom var det också ingen lifvets och kärlekens glädjefest — det var hans käraste ordiska förhoppning som låg bårlaggd — vigseln skulle blifva begrafningsceremonien för hans ungdoms stolta drömmar och långt heldre skulle han velat se den vackra Alida med bleknad kind i den trånga svarta sängen med myrten i sina ljusa lockar smyckad till brud, nvigd till den långa sömnen, blott hon dött med hans bild i sitt hjerta. Löjtnant Axel Wimpelstorm stod som förstenad, med ögonen orörliga, blott hvilande på en punkt: dörren till det rum der Alida fanns, hans händer voro krampaktigt sammanknutna; men inom hans bröst var ej lugn — der herrskade så många stridande känslor: sårad stolthet, bedraget hopp, svartsjuka och hat och bland askan glödde ännu den fordna gnistan: kärleken som ibland flammade upp och visade honom bilden af Alida, den milda, veka, älskande varelse, som en gång varit allt för honom — som ännu var det, ty kring henne concentrerade sig hvarje känsla; sastan Axel sade till sig sjelf: jag föraktar den trolösa! hviskade kärleken: jag älskar henne! Kanske älskar hon mig ännu, minnes mig med kärlek, kanske tvingas hon till detta giftermål! hviskade hans egen trohets engel. Men han är rik har gods och titel, och man glömmer lätt sin ungdomsvän i sin nya lycka! sade tviflet och svartsjukans demon visade honom som i en trollspegel den ena taflan efter den andra, der Alida njöt af lifvets lycka vid en annans sida. Löjtnant Wimpelstorm knöt händerna ännu fastare, han kände liksom han med Simsons styrka skulle velat grusa huset öfver de båda lyckliga, äfven om han sjelf skulle krossats under ruinen. (Forts.)