riv Se dill UktALI1HU TNanvisar endast ull nvad derom särskildt stadgas. Det är således 1851 års förordning och icke handelsordn., som inskränker handlandes rättighet att sälja bränvin; men allt hvad 1851 års förordn. stadgar om bränvin gäller äfven om andra brända eller destillerade spirituösa drycker, enligt 56 , som är aldeles ovilkorlig. Att lagstiftaren velat skilja utminutering af spirituösa drycker från annan handelsrörelse framgår tydligen af hans omsorg att helt och hållet förvisa sådan utminutering från handelsboden. 45 i osvannämnda 1851 års förordn. innehåller: Uti öppna salubodar och på apothek må icke bränvin, med eller utan droguer eller andra tillsatser, emot eller utan betalning, i minut utdelas, eller annorlunda tillhandahällas, vid ansvar, som för oloslig branvinsminutering här ofvan stadgadt är. Handlande få alltså icke, utan ansvar, i något fall, i minut försälja, bortgifva eller annorledes tillhandahålla spirituösa drycker i öppna salubodar, icke ens om de hafva rättighet att utminutera sådane drycker, vare sig enl. handelsordningen eller på grund af särskildt tillstånd. Att öppna salubodar på detta ställe endast skulle hafva afseende på sådane salubodar, som krögare och deras vederlikar kunde få lust att, för sin rörelses bedrifvande, inrätta, vill väl ingen påstå, med anspråk på att blifva trodd om uppriktighet; helst ordet apothek visar, att författningen här omfattar äfven andra personer, än krögare och näringsidkare ex professo. Om spirituösa dryckers förtäring på stället, der de försäljas, behöfva vi icke yttra oss vidlystigt. Förhindrandet af förtäring på stället rättfärdigar i intet fall utminutering, eftersom författningen icke alls medgifver utminutering der förtäring icke får äga rum. När 1851 års kongl. förordn. i 45 stadgar ansvar för den, som, utan att till branvinsminutering vara berättigad, tillåter, att det hos honom köpta bränvin må, till större eller mindre del, på stället förtäras; så är undantaget för minuteringsberättigade så allmänt, att äfven burskapsägande handlande vore derunder inbegripne, om deras förmenta rättighet att, utan särskildt tillstånd, försälja spirituösa drycker verkligen funnes. Förbudet att tillåta förtäring på stället gäller endast för dem, som icke äro till utminutering berättigade; och dermed öfverensstämmer 42 t, i hvilken man icke kan spåra den aflägsnaste häntydning på, att utminutering får för sig gå, der förtäring ej är tillåten. Det skall icke förundra oss om poliskammaren i Götheborg hädanefter tolkar gällande författningar, rörande försäljning af spirituösa drycker, såsom hittills. Högsta domstolen har visserligen meddelat ett beslut, som icke öfverensstammer med den åsigt, vi funnit vara riktig; men ett prejudikat, ehuru upplysande och tjenande till ledning i tvistiga fall, der man är oviss om det rätta, är likväl icke bindande. I frågor, som äro med hvarandra likartade, finnas till och med motsatta prejudikater, hvilka således icke kunna binda till något. Deraf är äfven tydligt att, af olika åsigter om samma sak, endera icke vinner bekräftelse genom ett prejudikat. Red. har villigt lemnat rum, så fort det varit möjligt, för ofvanskrifne uppsats, och känner sig särskilt förbunden ins., derför att vi en enda gång fått emottaga en artikel, som uttalar en olika öfvertygelse mot red:ns, utan att innehälla sidohugg, mer eller mindre träffande, mot red. sjell. Vi blefvo i sanning helt angenämt öfverraskade af denna ovanliga företeelse. Hvad sjelfva saken angår, så vilja vi ej tvista med ins:n hvarken om den rättsgrund han antagit såsom rigtig, eller om lagens rätta mening i afseende å burskapsägande handlandes rätt att försälja likörer, punsch, m. fl. spirituösa drycker utom bränvin, till mindre qvantitet än en kanna. Det torde blott tillåtas oss erinra, att vi från början aldrig ifrågasatte lagligheten af härvarande poliskammarens handlingssätt i denna del, utan endast antydde samma åtskillnad som högsta domstolen sedermera stadsastat, nemligen skillnaden emellan forsaljning till afhemtning och till föärtäring på stållet. Men vi ogillade denna föreskrifts okloka tillämpning, alldenstund vi icke kunna finna, att nykterheten dermed i minsta mån befrämjades, utan snare tvärtom. Utan att gagna det ringaste, måste denna tillämpning vålla en stor oreda i en sedan många år ostördt drifven handel, drabba rättskaffens menniskor icke blott med förluster utan med chikaner och lemna rum för de många missbruk. som måste hlifva