ösa drycker. Då meningarne, rörande burskaps-ägande handlandes rättighet att utminutera andra brända eller destillerade, in-eller utländska spirituösa drycker än branvin, äro ganska delade, torde det icke vara utan vigt, att man ä ömse sidor framlägger skälen för sin äsigt, på det att den, som ännu icke stadgat sin öfvertygelse, uti de bästa skälen må finna en ledning till det rätta. Att burskapsägande handlande icke äro berättigade att, utan särskildt tillstånd, utminutera bränvin, derom synas alla vara ense; och vore det endast fråga om att bedöma saken efter hvad sunda förnuftet säger, så vore det af sig sjelf klart, åtminstone för hvarje förnuftig, att, derest utminutering af bränvin vore orätt, äfven utminutering af andra brända eller destillerade, ineller utländska spirituösa drycker vore orätt; ty namnet bränvin kan omöjligen inverka på saken. Den invändningen ligger nära till hands, att bränvinet, såsom den mest missbrukade och allmännast spridda spirituösa dryck, icke kan sättas i jemförelse med de öfriga; men ehuru denna invändning här icke är på sin plats, emedan man genom den nedstiger från ofvannämnda abstrakta sats till ett konkret förhållande, hvarigenom i visst fall och på viss tid en afvikelse från förnuftssatsens strängt konseqventa tillämpning möjligen kan blifva nödvändig, så vilja vi likväl i förbigående, till invändningens undanrödjande, anföra, att föga vore vunnet med förbud emot bränvinsminutering, då utminutering af andra spirituösa drycker vore tillåten. Bränvinet skulle snart få medtäflareom herraväldet, helst priset på åtsk. utländska spirituösa drycker icke lärer lägga särdeles stora hinder i vägen för en sädan täslan. Afven om detta antagande vore falskt, kunde den egna beskaffenheten hos bränvinet, som skulle rättfärdiga en större förföljelse emot detsamma, dock icke användas såsom argument emot hvad vi nedanför ämna säga, emedan vi icke tagit till uppgift att utreda hurudan lagstiftningen rörande ifrågavarande ämne borde vara, utan hurudan den, enligt våra positiva lagstadganden, nu dr. Hvarje positivt lagstadgande måste hafva en förnustig rättsgrund, och om lagstiftaren uttryckt sig på ett sätt, som medgifver olika tolkningar af ett lagstadgande, måste den tolkning följas, som öfverensstämmer med rättsgrunden, såvida icke ordalagen tvinga till en motsatt tolkning. För att nu tala om de stadganden, som röra förevarande ämne, så äro de så tydliga deruti, att burskapsägande handlande icke, utan särskildt tillstånd, få utminutera några brända eller destillerade, ineller utländska spirituösa drycker, att vi af ordalagen skulle tvingas till en sådan tolkning, äfven om vi ansåge den stridande mot rättsgrunden. Kongl. förordningen den 10 Oktober 1851, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, innehåller i 43 S: ÅFörsaljning af branvin under en kanna vare, så i stad som på landet, icke lofgifven på andra ställen, än sädane gåstgifvaregårdar samt värdshus, källare och andra tillåtna näringsställen, hvarest mat alltid och ovilkorligen derjemte måste vara att tillgå; och i 56 : Allt hvad i denna författning finnes stadgadt om utminutering af bränvin, gälle äfven för andra brända eller destillerade, ineller utländska spirituösa drycker. Och då undantag från dessa bestämda stadganden endast äro medgifna jordbrukare, i afseende på vissa köpare och destilleringsbolaget i Stockholm, samt i det sall, 54 i namnda kongl. förordn. omförmäler, så måste en handlandes lokal nödvändigt räknas till de der andra ställen, så vida han icke erhållit tillstånd att idka näring, hvilken rörelse dock icke får drifvas i öppen salubod. I afseende på sistnämnda omständighet, hvartill vi längre ned återkomma, kan författningen icke misstydas, emedan den uttryckligen namner orden: öppen salubod. Om man antager, att burskapsägande handlandes rättighet, enligt 2 i 1846 års bandelsordning, icke är inskränkt, genom den sednare utkomna 1851 års förordning, emedan ieke någon uttrycklig bestämmelse derom är gifven, så måste man äfveu anse tillverkares rättighet enl. handelsordningens 3 icke vara inskränkt, genom samma förordning, ty derom är icke heller någon uttrycklig bestämmelse gifven. I den ena så väl som i den andra af dessa 6 undantages icke uttryckligen någon annan spirituös dryck, än bränvin; och då 56 i 1851 års förordning icke får antagas utvidga hatvudalcan af Ardat hränvin i handalcnardnin.