dessa klassers valda ombud icke endast genom sitt numereriskt ringa antal skulle blifvit utan all inslytelse på de serskilda stånds-besluten, utan äfven, genom sättet för de gemensamma riksdagsbeslutens fattande, skulle blifvit utan all betydelse vid dessas afgörande. Dessa klasser hade således blott fått en skenbar delaktighet i en församling, der de gamla ståndsvalda medlemmarne nog skulle vetat rycka åt sig hela lagstiftningsoch beskattnigs-makten, alldeles som förut. Friherrens klagolåt öfver koalitionen lärer ej lyckas förändra öfvertygelsen hos någon förnuftig man, att en sådan koalition alldrig kunnat eller kan komma i fråga, om de sig så kallande reformerande konservative, till hvilka friherren nu synes vilja räkna sig, ville reformera uppriktigt, ärligt och sannt, i den anda, som Sveriges konung, på sätt vi här ofvan visat, ansett vara enligt med tidens och samhällsutvecklingens fordringar. Men då nationen ser dessa herrar, med konungens egna rådgifvare i spetsen. i nittonde seklet och midt ibland de mest upplyste och bildade Europeiske nationers fortgående utvecklings-arbeten för upprättande af ett för menskligheten lyckligare samhälls-tillstånd, mana ett serskildt stånd, och ett stånd, som icke en gång dertill blifver behörigt genom personliga förtjenster, eller förvärfdt förtroende, utan genom slumpen af en födselrätt allena, att envist vidhålla sjelfva denna, både af svenska folkets och så många andra civiliserade nationers förnuft utdömda ståndsform, hvilken öfverallt der den funnits varit samhällsförderslig, genom den söndring som den städse underhållit medborgarne emellan; då måtte väl enhvar fosterlandssinnad och vältänkande man inse: att dessa herrars afsigter äro påtagligen stridande emot det allmännas väl; att deras plan är, att genom endast skenbara förenklingar och inympningar, fortfarande hålla folkets stora majoritet kufvad, under de högre Ståndens välde; samt att de blott genom sin inflytelse fortfarande vilja styra både Konung och Rike, utan att folkets rätt och fördel skall af dess förtroende — egande valda ombud kunna bevakas. Men, såsom sagdt blifvit, mycket mera vore att säga om innehållet af friherrens reservation, som -Svenska Tidningen redan förklarat såsom så tänkvärd, och hvilken visserligen fått en viss betydelse genom två tjog adlingars instammande deruti, lyckligtvis de flesta förut så pass kända för sina aristokratiska sympathier, att deras mening derigenom förlorar all betydelse i den allmänna opinionen. Hvad som dock mera än allt, och betankligare än alla friherre Palmstjernas yttranden, såsom sjelfskrifven riddarhus-ledamot, måste tagas i betraktande, det är, att han i sin egenskap af konungens rådgifvare i detta ögonblick vågar framstå med en sådan uppmaning till adelsståndet. Kan det verkligen vara så, att regeringen ännu anser möjligt, att till den grad återhålla all representationsförändring i folkligare anda, än den som friherren förordar, grundad på den samma ståndsprincip som konungen förut högtidligen inför nationen förklarat böra öfvergifvas? Ingen annan af rådgifvarne har deltagit i reservationen; men skulle väl detta kunna tydas så, att de tillhöra hvad som friherren kallat den direkta sjelsskrifvenhetens försvarare, och således vara just de hvilka han beklagar sig öfver? Eller är det ett försök af friherren, under det obehagliga intrycket af impopularitet, att åtminstone genom förbundet med de reformerande konservative eller en hop med dem koaliserade qvasi-liberale, vinna för ögonblicket ett litet stöd i adeln och presteståndet, som möjligen kan rädda honom från påföljderna af konstitutionsutskottets anmärkningar? Att hans handlingssätt i denna fråga skulle kunna härleda sig af någon uppmuntran från högsta ort, synes ej troligt; ty då hade han väl icke stått så ensam på riddarhuset ibland sina embetsbröder. Att han åter skulle framställa sig så öppet för en princip, som konungen underkänt, synes utvisa, att han åtminstone varit säker på, att regeringen icke alls, i denna tid, ämnar att gå nationens väntan på ett nytt representationsförslag till mötes; ty då hade han utsatt sig för ett svårt dementi. Det synes således, som hela den tänkvärda reservationen endast vore ett bevis, att ingen tanke på den vigtiga frågans lösning hos konungen och hans regering nu finnes; och att denna sednare icke inom sig är enig om ens grunderna för den repreamnAntatianeaefönrnånde ne HUalanrn Ja I. 13. 2 föl: 3 of