A 4747 4 174 Ä47HB 1 sådana val, men ej på samsälda; 2:o att klandra det adelns pluralitet nu afslog ett förslag, som var bygdt på ståndsprincipen, och hvilket han förordat, såsom förenklande riksdagsformerna samt införlifvande med stånds-representationen några flera samhallsklasser; 3:o att beklaga sig öfver den koalition, som i denna fråga helt naturligt uppstått emellan dem, hvilka icke ville förändra nuvarande representat onssättet; deras skäl måtte nu vara antingen fordringarne på egande personlig rätt, fruktan att ståndsvals-formerna skulle lemna all makt i den högre hofoch tjensteadelns händer, eller önskan att få genomförd en sådan förändring, att national-representationen blef folkvald, och icke blott ombud för några fåtaliga ståndsoch klassintressen; samt slutligen: 4:o att uppmana de för ståndsvalsprincipen rättrogna ibland adeln till att stå fasta i sin öfvertygelse, icke låta sig förtröttas, samla mod och kraft att hoppas på slutlig framgång, 0. s. v. Det vore visserligen mycket att säga, om friherrens härför anförda skäl och bevekande framställningar. De förra hvila icke alltid på sanna eller antagliga sakförhållanden; de sednare utvisa denna paniska fruktan för dem, som i alla länder afbida tillfället att allt omstörta; hvilken fruktan synes vera en miasma, hvilken smittar alla Europas statsmän, stora och små, och nu gör dem oförmögna till hvarje behjertad handling för mensklighetens allmänna bästa. Så t. ex. vill friherren undanrödja betydelsen af adelns 1840 fattade beslut, att ingå på all sjelsskrifven representations-rätis upphörande, dermed att vid beslutet skulle fästats det vilkor att ständspringipen bibehölls. Detta är dock ej alldeles förhållandet. Adeln, liksom presteståndet, yrkade väl då, att representationen skulle grundas på val i stånd och klasser; men då votering i förstärkt Konstitutions-Utskott angående grunderna för representationsförändringen egde rum mellan dessa riksståndens mening samt borgareoch bondeståndens, som ville samfälda val, segrade dessa sednares mening. Sjelsskrisvenhetens upphörande ansågs derföre alldrig såsom vilkorlig, utan betraktades då som af alla fyra stånden medgifven; så att det sedan utarbetade detaljförslag till ny regerings-form och vallag, hvilket blef hvilande till grundlagsenlig behandling, grundades på rikets ständers förutgående, genom omröstning tillkomna beslut. Frågan måste således vara: icke om adeln vill, utan om den kan anses berättigad, att göra ståndsval till vilkor för framtida uppfyllandet af sitt en gång fattade beslut angående afståendet från personlig representations-rätt. Vi vilje ej vidare tvista härom; ty det lönar icke mödan, då i alla fall hvarje tanka på en för folket lycklig representations-förändring, genom fyra stånds beslut, måste öfvergisvas så länge konungens regering icke vill allvarligt ställa sig fram för en sådan. Men att emedlertid konungen, då 1848 ett förslag afgafs, måtte ansett förhållandet sådant, att 1840 års af alla stånd fattade beslut om sjelfskrifvenhetens upphörande uttryckt ett allmännare tänkesätt, synes kunna slutas deraf, att i den kongl. propositionen yttras: ,Detta förslag till ny riksdags ordning år, å enlighet med tidens och samhiälls-utvecklingens fordringar, byggdt på den grundsats, att representanterna skola af folket utses medelst sam fätlda val. Genom antagandet af denna grundsats skulle den nuvarande ståndsImdelalngen, samt all sjelfskritvenhet till utöfvandet af riksdagsmannakallet upphöra. Då kongl. maj:t nu, inför riksståndens sjelfskrifne eller valda ombud, framtråder med ett på så beskaffadt valsått uppgjordt förslag, har kongl. maj:t icke kunnat hysa någon tvekan, att ju icke rikets ständer med den varma känsla för ett ålskadt fosterlands väl och den beredvillighet till uppoffringar för hvarje stort mål, som städse utmärkt Svenska folket, skola vara färdiga att eftergifva den representations rått, som af stånden nu utöfvas; m. m. Dessa ord antyda, att konungen ansett sjelfskrifvenhetens anspråk, genom tidens och samhällsutvecklingens fordringar, redan vara besegrade; och om det förslag hans regering då afgaf, icke tillfredsställde svenska folket, var det ingalunda hvarken sjelfskrifvenhetens eller ståndsprincipens och ståndsvalens deri söreslagna upphåsfvande, som vållade detta, utan helt andra orsaker föranledde förslagets ogillande, i allmänna tänkesättet. Hvad angår friherrens sats, att det nu fallna förslaget skulle förenklat riksdags-formerna, så har det blifvit så ofta och så oemotståndSe IL 2 PP AP dana fn 24242 18