Den hemliga korrespondensen emellan Ryssland och England. (Forts. fr. N:o 715.) Den 9:de Mars öfversände sir G. H. Seymour till sin regering ett honom den 7:de af grefve v. Nesselrode inhändigadt memorandum, hvari resultatet af kejsarens samtal med den brittiska gesandten sammanfattas. Detta memorandum söker vederlägga det inkast, att man i en så vigtig sak icke skulle kunpa handla utan de öfriga makternas medgifvande. Det vore icke fråga om nägra delningsplaner eller öfverhufvud om nigon bindande konvention, utan blott om ett utbyte af åsigter, dem man icke i förtid behöfde låta blifva bekanta. Serskild vigt lägges derpå, att man måste hindra Frankrikes ingrepp i Turkiet. England skulle bäst vinna sitt ändamål att i det möjligaligaste förlänga turkiska rikets fortvaro, derigenom att det afhölle sig från all förbindelse med Frankrike, icke motverkade Rysslands rättmätiga fordringar, utan tvertom sjelf föranläte Turkiet att behandla sina kristna undersåter mera humant. Af det utbyte af ider slutligen, som hittills egt rum mellan engelska och ryska regeringarne, hade, i händelse af turkiska rikets upplösning, i hvarje fall så mycket blifvit klart, att Ryssland i Konstantinopel icke kunde täla insättandet af en kristen makt, som vore stark nog att bjuda detsamma spetsen; att England sjelf, såsom ock å andra sidan Ryssland, afsade sig den afsigten, att fatta fast fot i Konstantinopel; att England utan förutgängen öfverenskommelse med Ryssland, i händelse af turkiska rikets upplösoing, icke skulle vidtaga någon åtgärd, hvilket kejsaren å sin sida afven lofvar, samt att slutligen kejsaren för denna händelse kunde räkna på Österrike och fördenskull byste mindre farhågor for katastrofen. Några uttryck i detta memorandum, som syntes klandrande anspela på Englands partiskhet för Frankrike, gåfvo anledning till en serskild notver ing, som likväl icke är af någon serdeles betydenhet för sjelfva saken. Engelska kabinettets svar afgafs utaflord Clarendon, som under tiden trädt i lord John Russels ställe, i tvenne den 23:dje Mars och 15:de April daterade noter. Noten af den 23:dje Mars lyder väsendtligen sålunda: Hennes Maj:ts regering framhärdar i den tro, att Turkiet ännu eger elementer för sin existens, och är af den mening, att nyare händelser hafva bevisat riktigheten af min föregångares (lord John Russels i noten af den 9:de Februari) åsigt, det inga nöjaktiga skäl förefinnas att tillkännagifva för sultanen, att han icke förmår bevara den inre freden eller upprätthålla de vänskapliga förhållandena till sina grannar. Hennes Maj:ts regering har tillfölje häraf med uppriktig tillfredsställelse förnummit, att kejsaren finner sig sjelf ännu mer än England intresserad af att förebygga en katastrof i Turkiet; ty den är öfvertygad, att det hufvudsakligast skall bero på den af Hans kejserl. Maj:t i afseende på Turkiet iakttagna politiken, att påskynda eller till obestämd tid fördröja en händelse, för hvars afvändande hvarje makt i Europa är intresserad. Hennes Maj:ts regering är öfvertygad, att intet är mera egnadt att påskynda denna händelse, än den oupphörliga profetian, att densamma är nära förhanden; att intet kan vara förderfligare för Turkiets vitalitet, än antagandet, att detsamma befinner sig i snabbt och oundvikligt förfall, och att, om kejsarens åsigt, att turkiska rikets dagar äro räknade, blefve notorisk, detta rikes fall måste inträffa ännu tidigare, än Hans kejserl. Maj:t nu synes vänta. Men förutsatt att katastrofen till följe af oundvikliga skäl inträffade, så delar Heanes Maj:ts regering fullkomligt kejsarens mening, att besittningstagandet af Konstantinopel från någon af stormakternas sida, skulle vara oförenligt med den närvarande jemnvigten i makt och fredens upprätthållande i Europa, och genast måste anses såsom omöjligt; att inga elementer äro förhanden för bildande af ett byzantinskt rike; att Greklands systematiskt usla styrelse ingalunda uppmuntrar till utvidgande af dess territorial-område; och att, då intet ämne för en provincialeller kommunalstyrelse förefinnes, anarkien skulle bli en följd af om man öfverlemnade Turkiets provinser åt sig sjelfva eller tilläte dem att bilda afsöndrade republiker. Kejsaren har förkunnat, att han vore beredd att företaga kriget på vinst och förlust, heldre än han medgåfve att frågan skulle lösas efter någon af dessa methoder; och huru mycket än Hennes Moj:ts regering må vara böjd för att medgifva riktigheten af Hans kejserl. Maj:ts åsigter, så är den likväl af den mening, att det enkla, på förhand fattade beslutet öfver hvad som icke skall tålas, föga bidrager att lösa de verkliga svårigheterna eller att fastställa på hvad sätt det vore verkstallbart eller blott önskvärdt att förfara med det heterogena material, hvaraf turkiska riket är sammansatt. England önskar ingen territorial-utvidning och skulle icke kunna deltaga i något på förhand fastsetälldt arrangement, hvaraf en sådan fördel för detsamma skulle