ska illa behandlat. Hosjagmästaren hade blott sinne för penningar. — Nå då var det till slut Guds vilja, att det skulle gå, som det har gått, sade Anna. Emellertid står jag i skuld hos baron Håkan, hvilken ändå var den, som botade min döfhet, med sitt oförmodade uppträdande. — Och jag, svarade Håkan, och tryckte med en för de öfriga oväntad vänlighet Annas hand, har Anna att tacka för det jag fått min syn igen. — Baron har ju aldrig varit blind? sade Ulrika förvånad. — Jo, andeligen blind svarade han, och såg ömt på Anna, hvars anlete förklarades underbart; den skarpsynta Anna upptäckte ensam röfvaren i den blinde, tog mig i enrum i förhör, jag biktade mig, omvände mig till slut helt och hållet, lärde mig ångern, ingaf mig tro och hopp om förlåtelse, och har hela tiden varit min förtrogna i planen om att förena Alexander och Alvina, och om Gud vill och Anna slutligen tager den galna Håkan till nåder, så kan det hända att enklingen . — Ack tyst, tokiga gubbe! svarade Anna något brydd, vi äro för gamla begge två. — Icke för en evig vänskap. — Ja, vi få se, i evigheten, Håkan. Såsom Ulrika förutsagt blefvo alla belåtna