te till det sattiga solkets bästa, sade fru Ulrika förtjust, steg opp och förenade de begge lyckliga ungas händer. De unga togo endast hvarandra i hand. Det var dock nog, ty i denna handtryckning låg en hel framtid af omfamningar. — Men huru skola vi göra med lysningen i morgon? frågade den försigtiga Anna. — Vi skola helt tidigt i morgon bittida taga prosten på sängen, sade Håkan, och sätta Alexanders namn i stället för den förjagade notariens. Tänk att han flydde för den gamla röfvaren! — Hvilken uppståndelse i hela församlingen, bland alla bekanta, suckade Anna, ännu litet tveksam. — Hvad gör det, när de ändå snart få vara med på brölloppet! sade Ulrika. — På ditt ofrälse tillnamn Alexander, sade Håkan, förstår jag att partiet emellan hofjägmästarn och Johanna blef uppslaget, och att du har en annan far, som jag högaktar, fastän jag icke kände honom, den hedersmannen, emedan han älskade den ädla Johanna för hennes egen skull, äfven utan förmögenhet; men hvart tog hofjägmästaren vägen? — Han, sade Ulrika, gifte sig med en rik arftagerska, söm ryktet berättar att han gan