— ——— — oh— blyg att visa sig. Handelsen, lyckan, nej, hvarföre icke så gerna tala uppriktigt, som jag tänker, Guds försyn gaf mig tillfälle att en gång lyssna till Ulrikas och Annas samtal om Alvinas hemliga böjelse, om englasynen i morgonrodnaden. Nu blef den förklarad, den unge landtmätaren hade valt den högsta punkten i trakten till utgångspunkt för sina operationer, hade stått på bergsklinten med sitt stativ och arbetat, under det att Alvina beskådade honom i tuben. Hvilka morgonrodnader brunno ej nu på Alexanders och Alvinas kinder! under denna förklaring af Håkan. Han fortsatte: — Jag blef förtjust att finna de begge kära slägtingarna sålunda omedvetet dragna till hvarandra af en högre försyn och beslöt att ställa till detta lilla upptrade. Tillåt mig nu, kära Ulrika och Alvina, att såsom Alexanders slägtinge öppet begära Alvinas hand för honom. Det är en samvetssak för mig att begära detta; beviljar ni det, då är Johanna — han pekade med tårar i ögonen på den dimmiga taflan — åtminstone försonad! Då är hennes son icke längre fremling på sina förfäders jord. Omfamnen hvarandra, barn, jag ser att Ulrika bifaller hvad edra hjertan länge önskat. Han skall fortsätta mitt påbegynta arbe