ÖD ————— ——— — —— kontersej står den blinde med armarna i kors, hufvudet framlutadt, ögonen betäckta af de tunga, gråsprangda ögonlocken såsom vanligt. Ställningen är lidande och ödmjuk. I en krets sitta fru Ulrika, Alvina, Anna och Sophia kring ett ångande thebord, med hvitaste hvetebröd och gulaste smör, framför elden, jemte några unga flickor, som blifvit inbjudna öfver helgen. Doktor Sabin sitter i en hög karmstol till venster om elden, framför den blinde, och notarien midt emot honom till höer. ? — Nå, min kära doktor, sade notarien försmädligt, hur går det med underkuren? Den stackars Waller ser ju ingenting ännu! — Nej, det är hans eget fel, svarade doktorn, lång i synen som alltid, han vill ju icke tillåta mig att företaga den nödvändiga operationen! — Hvarföre låter ni icke honom försöka, Waller? frågade notarien och vägde baklänges med stolen, jag får lof att säga att jag vill ha ett slut på denna sak! tillade notarien, som om han redan varit husbonde, och ville bli af med den öfverflödiga gästen. Vill ni icke ha er syn igen, min kära herre? — Io, svarade den blinde långsamt, jag skall våga försöket, när den rätta stunden är inne— Nå, när blir det?