Stande al deras ultimatissimum. Det är icke otroligt, att de dröja dermed, tills de hasva sina slottor i Östersjön och sina härar i Orienten. Hvad Turkarnes sinnesstämning beträffar, skrifves från Konstantinopel till -Wanderer, att hela nationen är genomträngd af den öfvertygelsen, att kriget emot Ryssland är ett nödvändigt råddningsmedel för Turkiets sjelfständighet och bestånd. Hela åtskillnaden emellan Reschid Pascha och hans motståndare af det s. k. krigspartiet består deri, att den förstn. icke anser diplomatiens tidsödande tillgöranden för farliga för orientaliska frågans slutliga lösning, under det de senare från militärisk ståndpunkt anse hvarje tidsförlust som en uppenbar fördel för Ryssland och frukta uttömmandet af Turkiets financiella resurser. Men säkert är att hvilka försök diplomatien än må göra att tillvägabringa en fredlig lösning, så måste de stranda emot Turkarnes elastiska motstånd. Det har en märklig förändring inträdt i deras politiska tendenser och tillochmed de turkiske store, som följa Reschid Paschas moderata politik, göra deraf ingen hemlighet, att Donaufurstendömenas utrymmande, att tillståndet före kriget icke mera kan motsvara Turkiets sordringar och behof. Ställer man då deremot Rysslands numera nödvändigt blifna framhärdande i sina fordringar, så är det icke lätt att finna en formel för stridigheternas lösning. Diplomatien skall återigen felräkna sig, om den tror, att, efter de ansträngningar Turkiet gjort, sedan ryska vapnen lidit några motgångar återställandet af tillståndet före kriget skulle till ömsesidig belåtenhet medföra svårigheternas lösning. Å andra sidan utbildar sig bland turkiska statsmännen den åsigten, att Turkiet i sina förhållanden till utlandet framför allt måste afse inskränkandet af grannstaternas och utvidgningen af de vestra makternas inflytande, emedan det första hotar Turkiets sjelfständighet, under det att det senare ger Turkiet en säker stöjepunkt emot de mäktiga grannarne, utan att omedelbart störa dess frihet i handling. C. Z. CC. och andra Wienerblad hafva med landposten underrättelser från Konstantinopel af d. 9, enligt hvilka sult. ferman om de kristnes emancipation ännu icke var undertecknad och besluten om denna vigtiga åtgärd voro beroende af stormuftis setwa. Utkastet till fermanen förelades sultanen redan d. 25 Febr. och meddelades i afskrift de främmande sändebuden. Sultanen har skyndat sig att yrka detta utkast och då stormulti skildras som en förståndig och moderat sinnad man, hvilken är sultanen mycket tillgifven, tvislar man icke att hans fetwa skall utsalla till de kristnes fördel. Korrespondenten i C. Z. C. vill ur säker källa hafva hört försäkrats, att gesandterna hittills blott uppställt följande 3:ne fordringar till fördel för de kristne: likhet inför domstoarne, fri religionsöfning och kapitationsafgiftens upphäfvande. Deremot förmäles i M. Chron. att gesandterna äfven ta i anspråk ör de kristne rättigheten att förvärfva och besitta fast egendom samt lika rätt till militära och civila embeten som musalmännen. Den förra rättigheten hafva Portens kristne undersåter länge åtnjutit, hvadan det nu endast kan vara fråga om dess utsträckning till andra kristne, som äro bosatte i Turkiet, men icke äro Portens undersäter. I Soldatenfreund anföres ett rykte, att af ranska och engelska hjelptrupperna blott en livision stannar i Rumelien till Balkanarmåens örstärkning. Till Donaulinien komma, heter let vidare, ej eller några hjelptruper att sanlas. Deremot skall det vara marskalk St. Ardeands plan att från Varna företaga ett anfall å Odessa och föra kriget emot de vid Dnie