Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1854, sida 1

blott sått hundarna på mig, var det nu du sjelf, så ville jag icke komma och skämma ut dig med mitt utseende. Jag ville blott se en af er, jag fick icke se dig, men i stället den beskedliga Anna, ännu sig lik, och det sjåpet Sophia, som jag kände igen, fastän hon blifvit bra gammal. — En sådan gemen menniska den Gustal! utropade mamsell Sophia. Det är han sjelf, jag känner igen honom lifslefvande. Nå gudskelof, tänkte jag, när jag fick se dem, nu är jag herre igen efter många års elände, — det var en dumhet af mig att skrämma flickungen, men den der sprätten såg så förarglig ut, hon såg så söt ut, och jag hade, medan jag låg i albuskarna och väntade, druckit ur hela min butelj; du kan förstå att jag, som nu slitit så mycket ondt, behöfver mig en styrkdryck, (derför ber jag dig nu i parentes var väl försedd med god rhum titls jag kommer) emellertid ville jag icke längre genera er: min tanke var att återvända till Göteborg till min väntaude gode vän, och sedermera bedja dig skicka mig kontanter så att jag kunde återvända som herre till Ekeby. Men straxt vid min ankomst hände mig den oturen att jag råkade ut för kanaljer i Masthugget, som tilltygade mig så illa, att jag sick ligga sjuk en god tid. Som jag hade