så att arbetarne på landet blifva mera eftersökta, och vill följd deraf kunna betinga sig bättre aflöning. Men äfven vårt jordtorparesystem hvilar på oriktig grund, emedan brukarens arrendetid är både för kort och för osäker. Alla arrenden på kort tid måste medföra menliga följder för samhället, i det de rikta omtankan endast på närvarande bergning, icke på framtiden. Vi klaga med skäl att våra brukare lefva blott för dagen. De osäkra vilkor hvarpå de innehafva sina lägenheter kunna ej annat än verka håglöshet för framtiden, och när den allmänt i detta fall antagna principen är oriktig, må man icke förundra sig öfver att det medfört de följder, hvilka vi beklaga, men likväl bort länge sedan förutsett. Långa arrenden deremot, isynnerhet när jordegaren biträder med förlag för jordförbättringar, för hvilka arrendatorn erlägger ränta, äro de medel hvarigenom omfattande framsteg för jordbruket blifvit uppnådde i de länder, der detta lyckliga förhållande längre tid varit vanligt. Med torpare eller brukare, hvilka sakna kapital-tillgång, kan det visserligen i många bänseenden vara betänkligt att uppgöra kontrakt om längre arrendetid, åtminstone innan man närmare lärt känna den man vill skänka förtroendet; men uppmärksamheten borde mera riktas åt detta vida ändamålsenligare sätt för jords öfverlåtande, der det möjligen kan tillämpas. Större egendomars öfverlåtande på arrende på mindre än 20 år, och utan vilkor att behörig bestämd areal skall till foderväxter begagnas, kan icke verka annat än skadligt, då det föranleder jordens utmattande och gårdens försimrande i allmänhet. Särskilta anledningar förekomma för närvarande hvar: före det nu företrädesvis är angeläget att egna uppmärksamheten åt hindren för svenska jordbrukets förkofran och dessas undanrödjande, Det är nemligen en följd af tidens lättare kommunikationer med de aflägsnaste länderna, att benägenheten att utvandra vinner ökadt insteg hos ose. Vårt land är folkfattigt och kan ingalunda tåla vid utflyttningar i förhållande jemförliga med dem ifrån folkrika länder. Likväl började de der genom få individers exempel, och äro redan hos oss i ett jemt ökadt tilltagande. I några orter har en ovarsam flåhackning och bränning, stundom förnyad, eller försäljning af potates till brännerierna. m. m., så utarmat jorden, att den ej längre kan brukas med ringaste behållning, och utflyttning är der den enda utvägen för den utfattiga befolkningen. Men vi se nu äfven förmögna hushåll utflytta ifrån olika orter, och det behöfves ej mycken skarpsynthet att utröna hvarföre den framgång som några individer dervid haft, föranleder många till trängtan efter utflyttning till länder, hvilka erbjuda tillfälle till en friare utveckling i materiellt och religiöst hänseende, till en jordmån som, om än aldrig så besvärlig att rödja, dock ännu innehar hela dess af naturen beskärda bördighet. Vi hafva inga dugliga arbetskrafter att aflåta, och likväl är det just dessa som äro mest benägna att se sig om efter en annan friare verkningskrets, och ega erforderliga medel att uppsöka den. Må man då allvarligt bemöda sig, att på allt sätt söka underlätta möjligheten för svenska jordbrukaren att obehindrad kunna bedrifva och fullkomna sitt yrke bär hemma, genom undanrödjandet af de hinder, hvaraf några här blifvit i korthet påpekade. Särskilta uppmuntringar och skydd genom importtullar, högre än statsinkomsterna för öfrigt nödvändigt påkalla, behöfver svenska jordbruket visserligen icke, men väl att hindren för dess framskridande, hvilka uppkommit genom fordna tiders missförstånd eller enskilta förmenta intressen, upphäfdes. För öfrigt får man icke förbise att framhålla buru mycket äfven bvarje enskild inom sin krets kan inverka till en lyckligare utveckling af allmänna välmågan, om han både genom enskilt exempel och eljest söker att motverka den fallenhet för flärd, som ej sällan uppträder i bredd med en tilltagande bildning, och hvarföre hos oss förefaller mer än tillräcklig begärelse, äfven inom landtmannens närmare omgifning. Må derföre våra läroverk för landthushållningen och alla våra undervisningsanstalter, så väl de högre som de lägre, aldrig underlåta att söka bibringa ungdomen klarare åsigter om hvad som utgör vilkoren för ett gagnande och lyckligt lif, genom uppmärksamhetens bortledande ifrån förslappande och tidspillande sysselsättningar till det som verkligt bidrager till tillfredsställelsen af uppfyllda pligter, och till våra vigtigaste intressens befrämjande. Degeberg i Januari 1854.