I I I bruks område, bvarom redan Thaer i sitt berömda arbete ock gifvit oss föredöme. Det rationella landtbruket sysselsätter sig mnemligen med att söka framliägg: de naturenliga principerna för denna närings framvång och till följd deraf äfven undanrödjandet af misstag elle missbruk, uppkomne dels tillfälligt, dels genom förflutn: tiders felsteg. Hvad det öfriga af frågan beträffar är det isynnerhe att tydligt urskilja åt hvilken riktning landtmannen: eträfvande, så vidt hon m eljest är möjligt, företrädesvis bör egnas; hvilka landtbruksförbättringar således förtjena det främsta afseendet och hvilka jemförelsevit äro underordnade; och härutinnan torde det icke vars svårt att stadga ett bestämdare omdöme. Jordbrukaren bearbetar ett material, hvarifrån han första hand drager sina inkomster, och detta materia är jorden. Hans inkomsters belopp är således väsendtligast beroende på detta materials tjenlighet att mes fördel kunna bearbetas eller att belöna arbetet med de produkter det lemnar. Jordbrukarens material är likväl varaktigt, icke förgängligt som fabrikantens, som för hvarje gång upparbetas och förvandlas i säljbars ämnen. Jorden återstår för hvarje år att bära nys skördar, och jordens tjenlighet att rikligt och säker lemna dessa grödor, är för landtmannen framförall maktpåliggande. och således äfven alla de åtgärder hvarigenom jorden förbättras, och dermedelst blifver tjenlig att bära ökad afkastning. Denna enkla men vigtiga omständighet har tyvärr blifvit allt för mycket förbisedd, och orsaken härtill är lätt att inse. Man vinner den största inkomst för dagen, då jordens naturliga produktionsförmåga anlitas och uttömmes med säljbara vexters framalstrande i största möjliga Mängd, under det ett motsatt förfarande, mera beräknadt på framtiden, erfordrar förskotter; och för att öfver hela landet utveckla jordens produktionsförmåga, såsom vi numera känna att den skulle kunns uppdrifvas, skulle, som jag i min sista berättelse visat påkalla ett förlagskapital säkerligen lika så stort som det beböfdes, för att draga öfver riket ett nät af de nödvändigaste jernvägar. Men Sveriges förmögenhet och jordmån hafva hittills kommit i allt för ringa beröring med hvarandra. Det är ännu sällsynt att en förmögen man bär köper en egendom i akt och mening att placera penningar i jorden, genom verkställande af de flersaldiga jordförbättringsarbeten, hvilka numera äro kända, och hvilka väl genomförda skulle betala rika och varaktiga räntor, och derjemte under det de fortfara, lemna åt många behöfvande så väl en lycklig utkomst, som tillfälle att förvärfva önskvärd arbetsskicklighet, hvilken sedermera skulle komma dem och det öfriga landet till nytta. Den rike köper väl stora gårdar, uppför dyrbara hus och förskönar stället, betraktande ej sällan föreiaget såsom handelsspekulation, och är nöjd om han sedermera kan göra fördelaktig försäljning. Derpå vinner likväl jordbruksnäringen och landets produktion intet, och det förderfliga begäret att spekulera på egendomsköp och försäljning, hvarvid skogens förstörelse vanligen utgör första akten, har nu fortsatts så länge, att en snar öfvergång till ett handlingssätt, mera afseende individens eget och landets framtida intresse, är i sanning önskvärdt. De egentliga jordförbättringarne hafva hittils mest blifvit verkställda af den nitiske landtmannen, som egde mindre kapital, men dermed fortgick så långt han förmådde. Hvart vi likväl vända våra ögon, ialla landsdelar, förekomma ekoglösa utmarker, obesådda, oplanterade, bredvid vattendrag och afsättningstillfällen, vidsträckta ugor visserligen uppodlade, eller til ängar och beten uppröjda, men för ötrigt dock i naturtillstånd så till vida, att man icke försökt någon af de mera kostsamma åtgärder, hvarigenom endast jordens afkastning kan blifva rätt lön nde. Oftast är dessutom fältens kraft, af skördar utan motsvarande ersättning, under många år så medtagen, att det fordras lika många år att återställa jordens ursprnngiiga fruktbarhet. Derföre fordra försöken med genomgripande förbättringar der mycken tid och blifva så kostsamma, att de ej sällan måste stadna på halfva vägen och lemna ofullständiga, kanske för mången afskräckande resultater, om än så ändamålsenligt började. Förr var det föga att förundra sig öfver att den förmögnare icke kände någon böjelse att, såsom det kallades, nedvräka penningar i jorden, ty beskaffenheten af de behöriga förbättringarne var för litet utrönt och skickliga biträden äfvensom durliga arbetare saknades. Det förra har nu sullständigare blisvit utrönt, liksom vid många landtbruksmöten ventileradt, och exempel på genomförda lyckade förbättri gar förefinnas i olika landsorter; för det sednare åter hafva läroverken för landthushållningen verkat så mycket som tiden kunnat medgifva. Banan är i detta hänseende lyckligen bruten, att underlätta framtida företag, och är det således största skäl att deråt leda företagsamheten hos dem som önska använda medel på en gång för deras egen och landets varaktiga fördel. Nu återstår likväl beklagligen i hela sin vidd det bråk och de svårigheter vid utgörandet af vårt jordbruks beskattning och öfriga utskylder, som mer eller mindre uttråka alla landtbrukare, och afhålla den förmögne att med förkärlek i längden egna sina medel åt landtbrukets förkofran. Vid försöken att befrämja jordbrukets teckniska framsteg, är det sörvämsta mål man borde bibehålla i sigte, förbättringen af det material, som landtmannen bearbetar, förökningen af jordens bördighet, nemligen genom fullständig afdikning för att bereda vexterna en bättre och tjerligare vextplats; den styfvare jardenvaraktigare luckring och förökande af den för lösa åkerns konsistens, genom alla de medel, hvilka kyfta till dessa mål; tillskott af gödningsmedel, hvarifrån än de kunna utan för stor kostnad erhållas, och på dessa grunder kan en ökad foderproduktion med mera gitkerhet byggas. På denna beror åter ladugårdens utvidgning och i väsentlig mån dess vidare fullkomnande, hvilken om än icke alltid så synbart direkt lönande, dock bereder den säkraste utvägen att i tidernas längd bibehålla och öka jordens produktionsförmåga och derigenom blifver grundstenen för en riktig landthusbållning. Handelsvexters odling och förädling kan vil erbjuda en efterlängtad inkomstkälla, och om denna inkomst till det mesta användns till gödningsmedels fortfarande uppköp, hvilket dock sällan kan ske, är ej något att invända mot dessa vexters fortsatta odling Mean 48 man mad