—— —— — Theater. De båda i förrgår gifna pjeserna: Systrarne eller Rose och Marguerite samt En sommarafton utgjorde tvenne ganska karakteristiska motsatser. Den förre var en äkta fransysk komedi, med all den pathos, goda kombination och väl tecknade karaklerer, som utmärka fransyska skådespelet, den sednareär en liten enkel skizz för scenen, i lyrisk genre, med ett godmodigt komiskt element. Den fransyska komedien är på sätt och vis en didaktisk sedemålning, som går ut på att visa, hurusom man vid byggande af äktenskap ej bör taga saken alltför hett, ej låta den häftiga kärleken få råda alltför blindt, utan ock låta förnuftet ha ett ord med i laget. Denna på scenen och romanen något ovanliga tendens framställes genom tvenne partier, det ena ingånget på grund af högaktning och tillgifvenhet, något af hvad man i lifvet kallar ekonvenansparti!. och fortsatt under uppfyllande af allvarliga pligter, det andra grundadt på en eldig kärlek, som i början gör de båda makarne oåtskiljaktiga, men som snart lemnar rum först för kallsinnighet och sedermera för skiljsmessa, som dock till slut sammanjemkas. De karakterer, som uppträda i denna handling, äro: Bankiren Jaques Perrin, den allvarliga äkta mannen, som spelades med mycken både värma och värdighet af hr Pousette; den gamle baron de Villiers, familjens åltfader, en godhjertad, hederlig gubbe, som vill så väl och alltid har så ofantligt mycket att göra, hvars rol utfördes af hr Stjernstråm, med äkta svensk godmodighet och humor; Rose, Perrins maka, som utfördes älskligt och naivt af m:lle Sjöberg; Marguerite, den qvinliga representanten as den lisliga kärleken, som utfördes af mille Nordgren, i vissa delar mycket lyckligt, men i andra delar med det misstaget, att mille N. inlade full tragisk pathos vid yttranden, t. ex. rörande systerns förmenta olycka, der en alltför djup känsla icke var på sin plats; Jules de St. Yves, hennes man, som representerades af hr Brandt och den fransyska lättsinnighetens representant, Fredrik de Villiers, som återgafs if hr Ahman ganska väl, ehuru med något svenska manår. — Ensemblen var ganska god, ehuru man naturligtvis lika litet här, som på någon annan svensk scen fann den lislighet, värma och hangifvenhet åt deras roler, hvarned de fransyka skådespelarne förstå att gifva tt så gripande intresse äfven åt skådespel, som i och för sig äro temligen svaga. Vi känia ingen skådespelare i Sverige, som attrappeat denna genre mer än P. J. Deland. I Sommaraftonen med dess lätta roler, örtjenar isynnerhet mille Sjöberg att nämnas ned allt losord, liksom äfven mille Lindman, åsom den gamla hushållerskan, hr Sjöberg såom kamrer Torner, med sin äkta finska acent på nu (nuh) samt hr Lagerqvist, såsom rukspatron Werner.