Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1854, sida 1

— Jag har sett honom i himmelen, mamma! svarade Ålvina med en strålande blick. — Min söta lilla flicka, jag blir riktigt radd för dig, jag tänkte att vi icke skulle behöfva tala så länge om denna sak, derföre gick jag ifrån smörtjerningen. Gud vet huru nu pigorna göra åt smöret. Sag för all del allt och snart, att jag får gå till smöret igen. — Mamma vet ju, den stora tuben! — Tuben? Nå hvad har den att göra med ditt föremål? Den sista egaren före fru Ulrika hade varit sjernkunnig och mera haft ögonen deruppe i det blå, än på sina gröna marker; han hade lemnat elter sig en serdeles utmärkt tub, hvilken fru Ulrika inköpt och sjelf begagnade, emedan hon i den, der han var uppställd i ett litet vindsrum med fönster åt alla håll, högst på taket, kunde öfverskåda största delen af sina inegor, emedan byggningen låg på en höjd med större delen slättmark på ena sidan. — Jo mamma, det var en morgon som mamma skickade upp mig för att se huru folket bar sig åt på nya rödjet; jag gjorde först som mamma sade, och fann allt i sin ordning, sedan vände jag tuben åt sjösidan, för att betrakta andra skogiga stranden, emedan den lyste i mina ögon som ett paradis under de underbaraste skyar jag någonsin sett på en mor