Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1854, sida 1

gonhimmel. Ack hvad dessa moln voro sköna; de hade alla regnbågens skiltningar, och betraktade med tuben fingo de ett ännu sallsammare utseende. Under det jag sålunda styrde med tuben i purpurhafvet, stannade den plötsligt af sig sjels, ty jag tyckte mig se en engels ansigte blicka emot mig i den himmelska klarheten. Ett sådant ansigte har jag aldrig sett, hvarken förr eller sedan, min kusin är vacker, men ganska tarslig i jemförelse med den seraf jag såg. Detta anlete kan jag aldrig förgäta, jag ser det framför mig blott jag sluter ögonen, det småler emot mig i drömmen, ja, jag ser det med öppna ögon när jag vill. Icke nog med att det anletet hade en fullkomlig form, deri låg också en så ädel och ren kärlek, en så upphöjd, så himmelsk själ, att det skimrade klarare än morgonpurpurn, som omgaf det som ett helgonskimmer. — Besynnerligt! — Jag sänkte tuben, och jag såg bara skogstoppar, jag höjde den och återfann det sköna ansigtet. Det tycktes sasta sina blickar stadigt, oaflätligt på mig, än var det allvarligt, tänkande, än lyste det med ett ljust småleende, än uttryckte det förundran, liksom det läst mina vexlande tankar och märkt den nya formen mitt bröst. (Forts.)