Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1854, sida 1

———— — —ihlnn(gjuihiiiett RN på Alvina hade han uteslutande egnat sina omsorger åt henne, slagit opp ådern, tagit sin egen fina hvita battist-halsduk till förbindning och så godt som burit henne hem, samt derefter natt och dag setat vid hennes säng; hon kände sig nemligen ganska illamående efter äfventyret, och ehuru hon snart blef bättre och gerna kunnat stiga opp, så fann hon det likväl mycket mera romantiskt att ligga hvitklädd på sin säng och hafva den för träfflige doktorn hos sig beständigt. Han läste också för henne med den mest förtjusande ton och det renaste uttal hennes Lamartine. Ja, hon gick så långt i förtjusning, att hon ibland tyckte att han var Lamartine sjelf. — Men hvad var det för en ryslig röfvare, som öfverföll oss? frågade hon doktorn, var det Mazarino, var det Pugaschef? Doktorn såg hemlighetsfull ut och yppade sedan under tysthetslöfte att det var Alvinas far. Sophia trodde det genast och blef mycket uppskrämd. — Ja, sade hon, jag kunde nog tro att det skulle gå så med Gustaf, han var en grof karl, en gemen menniska redan vid sitt giftermål med den stackars Ulrika, fastän han