Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1854, sida 1

drar jag icke Stråtröfvare. — Ack! hvad ni är skön, när ni är en smula uppretad, mamsell Sophie! — Tycker ni det, kära Lamartine? — Ah, chere Elvire, que vous åtes belle et det minsta, att Gustaf blifvit charmante! — Ni tror således icke att jag skall dö snart? — Elvire, tu vivras toujours! Notarien svindlade på höjden af de skönaste förhoppningar. Baronen hade icke allenast sjelf dragit sig undan, utan hade aldeles förlorat både fru Ulrikas, moster Annas och sjelfa Alvinas aktning, han den stolte krigaren hade ju blifvit rädd för en ensam karl och fegt lemnat fruntimmerna i sticket. Notarien överslodade af qvicka häntydningar på hans feghet, säker om att sjelf i allas ögon framstå som ett under af sjelfuppoflring och tapperhet, han, en skrifvarkarl, obeväpnad, hade medens drifvit på flykten en förtviflad stråtröfvare. Fru Ulrika var tacksam för hans djersva mellankomst och ansåg sig nu stå i förbindelse hos honom, mera än förr, hon hade fått en vida högre tanka om hans person, mannens mod är qvinnan kärt, den sege är