att jag betalt hans skulder, och utplånat alla följder af hans svaghet; han tror säkert att han skall blifva gripen och fängslad om han visar sig. Han har säkert hört sig för i trakten och fått veta att jag har en dotter. Om det varit en tjuf, så hade han nog mottagit plänboken. — Han fruktade att det icke var penningar deri. — Hvad skulle en vanlig tjuf haft för nytta att rycka med sig Alvina? — Det är sannt, men röfvaren hade ingen likhet med Gustaf; Gustaf var vacker, och denne ful som stryk. — Tiden förändrar och ännu mera elandet. — Men icke ögonen, Gustafs vore blå, denne hade bruna, som hin onde sjelf. Anna lät icke öfvertyga sig, men Ulrika fruktade för mycket verkligheten att icke tro den möjlig. Alvina ryste vid föreställningen om att denne usling skulle vara hennes far, men hon fruktade det, ty hon kunde icke fatta något skäl, hvarför en fremling skulle vilja gifva sig ut derför. (Forts.)