Ehuru det är långt ifrån oss, att vilja inblanda ens den minsta droppa af bitterhet uti den sorg, som åter drabbat vår konungafamilj, i hvilken vi fastmer ej blott såsom trogna undersåter, utan af rent mensklig instinkt hjertligt deltaga, kunna vi dock ej afhålla oss ifrån att uttala en betraktelse, som säkert påtvingat sig mången med oss. Samme unge arsprins, som nu delat den ringaste dödliges öde, framhölls nyligen i alla de 40 å 50 tal, som vexlades vid riksdagens öppnande, såsom en särdeles lyckosam underpant på thronföljdens trygghet och säkerhet, öfver hvilken hvarje fosterlandsvän borde fröjda sig. Midt under dessa granna tal, föll oss mer än en gång den tanken in, att dessa ord inneburo en oklok säkerhet och glömska af menniskolifvets bracklighet, då man tog liksom för afgjordt, utan att yttra ens den minsta tanke på möjligheten af något annat, att den nyfödda prinsen skulle trygga svenska thronföljden. Se här åter ett bevis på vanskligheten af menskliga beräkningar och en varning för framtiden, att icke framställa ett barns svaga lif af den betydelse, såsom berodde derpå ett helt lands ve eller väl! .....W6 —-—