mera viljestarka, hon visste ocksä af den heliga skrift, att menniskan är ond af naturen, och att menniskans så kallade naturliga godhet icke är att lita på, utan idel svaghet. Hon fick ett nytt mål för sina välvilliga tankar, som lifligt sysselsatte henne; om hennes man lefde och vore en brottsling, så ville hon uppoffra allt för att förbättra hans omständigheter, både de jordiska och andliga. Till och med tankarna på Alvinas giftermål kommo nu för en tid i bakgrunden. Min stackars, stackars Gustaf! huru skall jag kunna hjelpa honom. Det var hennes tanka om dagen, hennes dröm om natten! Moster Anna fortfor till allas förtjusning, att höra bättre, om icke alldeles så väl, som under sitt första upprörda tillstånd, men likväl så mycket att hon icke behöfde besvära någon att skrika, men hon fortfor att vara lika skarpsynt som under sitt döfva tillstånd. Hon kunde icke få i sitt hulvud möjligheten att röfvaren skulle vara Gustaf. — Tro mig, sade hon, Gustaf hade säkert kommit hit först till dig, Dlrika, och icke lurat på Alvina, hvad vet han om henne, hon var bara barnet när han reste! Hon ville aldrig medgifva att han rymt, utan att han rest allenast. — Men, invände Ulrika, han kan icke veta