Den IS Mars. Det sista poströsverjet och dermed förenade ohyggliga mord har väckt en stark rörelse i alla sinnen, och man har från flera håll förebrått oss, att vi alltför lamt upprepat — som vi tro, väl för 100:de gången — de billiga anmärkningarne mot general-poststyrelsen och regeringen, att de ännu icke gått i författning om .åtgärder, som skulle förekomma dylika ohyggligheter. Vårt svar på dessa förebråelser är, att vi finna det så genombedröfligt, att behöfva idkeligen upprepa samma påminnelser, att vi rent af förlorat modet dertill. Det har ock velat synas, som vore påminnelser, äfven de fogligaste och vördsammaste, å den liberala pressens sida, just det säkraste medlet, att få en önskad förbättring för alltid inhiberad. Den regering, som nu upplyser konungen med sina råd, synes ännu mer än föregående regeringar hafva gjort sig det till en regel, att vara döf och overksam vid alla rop, alla förslag, som komma från det förhatade liberala partiet, särdeles ifrån pressen. Hvad är under sådana omständigheter att göra? Vi veta det sannerligen icke. Att tala väcker ovilja och ännu större obenägenhet för en reform än som finnes förut, om detta är möjligt; att tiga vore då väl bäst; men då ser det ock ut, som vore landet likgiltigt för alla förbättringar. Det är, såsom hvar man finner, en svår ställning för den, som verkligen allvarligt önskar förbättringar, och ej drifver ropet derpå af blott oppositionsbegär. Emellertid har den länge önskade postreformen nu mera än någensin blifvit af vigt, dådet synes att frågan gäller icke blott stora förluster för det allmänna och enskilta, utan äfven många menniskolis. Det är således omöjligt, att ej återkomma dertill, äfven med risk, att dermed mera skada än gagna saken. Den delen af den så högt af behofvet påkallade reformen i vårt postväsen, som rörer posternas skyddande från plundring, har tvenne momenter, I:o sörminskandet af per posto afsända kontanta penningesummor, 2:o postens säkrare utrustning. Hvad den första delen angår, så kunde det väl vara tid på att äfven Hos oss införa det i andra länder införda systemet af portqvittenser, vexlar dragna af det ena postkontoret på det andra, hvarigenom man sluppe skicka kontanta summor fram och åter på landsvägarne. Detta system skulle hos oss kunna med den största lätthet införas åtminstone mellan alla de orter, hvarest man har afdelningar af riksbankens privatbanker eller ränterier. Det vore den lättaste sak i verlden att införa denna reform, hvartill hvarje person med sundt förnuft och en smula sakkännedom skulle kunna uppgöra organisationen på en vecka, om man blott ville. Och är det icke obegripligt att man ej vill? Ar det ej edegripligt, att jeke en styrelse har om ej annat så mycken åregirighet, att den ville tillegna sig berömmelsen att hafva utfört en så nyttig åtgärd? Postens bättre utrustning bör ske genom inrättande af ordentliga postvagnar eller postkärror, i st. f. det nu postväskan vid hvarje gästgifvaregård kastas från bondkärra till bondkärra, på hvilka den stackars postiljonen måste sitta, utan att ens ega en fotsack att betäcka benen under regn och oväder, än mindre något tak öfver hufvudet. Vi kunna aldrig föreställa oss, att denna reform blefve farligt dyr, ty om vi älven på en höft antaga att man behöfde 200 nya postvagnar, och antoge hvarje