Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1854, sida 1

S Se så väl det behösdes, sade han, hon slog opp ögonen. Ändtligen blef hon så återställd att hon kunde gå hem med de öfriga, blek och tyst hvilade nu Alvina sin hand på den olverlycklige notariens arm. Hon visste icke hvad hon skulle tänka om det besynnerliga uppträdet, hon kände att hennes mor var osäker om sin mans slutliga öde, men undrade hvarför denne, om han verkligen lefde, icke helt enkelt kommit till sin hustru, om också i hemlighet. Det märkvärdigaste i alltsammans var att moster Anna hörde tydligen allt hvad de talte på vägen; äfven Alvina, som nästan blott hviskade de få ord hon kunde uttala. Förskräckelsen hade på något oförklarligt sått angripit henne, så att hennes förslappade öÖrhinnor hade återtagit sin spänstighet. o— Jag hör allt hvad ni säger, sade hon slutligen, jag är icke döf mera. — Ack, så lyckligt, Gud vare lof! utbrast Alvina, då är jag glad igen. — Mina piller hafva gjort sin verkan! sade doktorn stolt, sjelf öfvertygad derom. — Fan heller, menade notarien, det är möjligt att skrämseln gjort det. Under strid derom kommo de ändtligen hem, på den temmeligen långa vägen.