——ä— — — —— — . ronen, och lyste sin päk öfver hans hufvud, annars skall jag krossa skallen på dig. Baronen släppte förfärad Alvinas arm och drog sig tvekande ett par steg tillbaka. — Vill ni ha pengar, sade han och drog upp sin plånbok, fruntimmerna ha inga dyrbarheter. — Dumhufvud, hvad bryr jag mig om din tomma plånbok, spring, om du icke vill få ditt lilla hönshufvud sönderkrossadt af min påk. — Jag upprepar, svarade baronen, ännu mera förskräckt, att fruntimren icke ha någonting af värde med sig. — Spring, återtog mannen, jag vill tala med dem ensam. Flickan är min dotter, de andre äro mina svägerskor. Sophia var sanslös, Anna hörde icke hvad han sade, och Alvina hade förlorat ordet. Mannen störtade häftigt emot baronen och måttade med sin grofva påk åt hans bleka ansigte; baronen blef aldeles yr af skrämsel och satte till fötterna, under höga rop hjelp! hjelp! det är mördare! — Jag vill tala vid dig enskildt, du vackra unge, sade mannen, i det han vände sig om till Alvina, du är min lilla dotter, tillade han med ett fult grin, du vet icke af att din far lefver kantänka, skall du icke ta mig i famn, min flicka? Nej du vill icke ännu, du är så fin