Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1854, sida 2

frost hade under natten strukit igenom hela den bergiga trakten, fastän det var full sommar. Ingen menniskoboning, icke ens en stuga syntes ifrån det ödsliga ställe, der en ensam varelse satt på en sten, straxt nedom en härädsväg, men ofvanom den branta sluttningen, som sänkte sig ned till bäcken. Han syntes hafva sutit på detta ställe hela natten, ty hans kläder voro ännu här och der täckta med våta lemningar af nattfrosten, han måste hafva gått sig ganska varm om qvällen, då hans kläder, eller rättare sagt trasor kunnat blifva så angripna deraf, äfven hans yfviga hår och vidunderliga skägg var ännu fuktigt. Det, som fordom varit hatt, låg bredvid honom, jemte en grof påk och en tom säck på marken, ur ena stöfveln framtittade en blodig tå. Så mycket som syntes af anletsdragen mellan skägg ocb hår var likblekt, ögonen stirrade vildt på de hvassa stenarne i branten mellan honom och bäcken. — Och jag sitter ännu qvar här? mumlade han, i det han märkte att morgonrodnaden började lysa mellan de glesa hvita björkarne på höjdsträckningen midt emot. (Forts.)