Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1854, sida 1

stalla så till att den gamla menniskan icke på något sätt faller mig besvärlig. Men är det då säkert att jag lyckas äfven med henne? Hon har icke hittills velat lyssna på mina anspelningar om en ömmare förbindelse oss emellan. Men hon har ju sjelf kallat mig hit; hon har skrifvit att hon icke kunde få någon ro, hvarken natt eller dag, förr än hon finge återse mig; och jag har nu gjort en så stor uppoffring för henne, jag har rest öfver fyrtio mil och lemnat alla mina patienter i Stockholm för henne allena! De voro väl icke mycket värda på inkomstens vägnar, men det vet hon likväl icke. Emellertid blef tiden likväl för lång för vår doktor, solen steg redan till sin middagshöjd, och något matbud kom icke ändå upp till honom. Han beslöt derföre att på egen hand gå ned och se sig om. Först mönstrade han sig likväl i den stora gammalmodiga väggspegeln, antog sin hemlighetsfullaste min, smög sig utför trapporna och hittade snart rätt på den stora matsalen, och inträdde deruti med försigtiga steg. Ingen var ännu derinne, men bordet stod dukadt för sju personer. Han beundrade salens åldriga gyllenläders tapeter, på hvilka ännu icke guldarabeskerna bleknat, och gjorde ett hastigt öfverslag, ty han varen ganska ekonomisk beräknare, huru många oxar