Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1854, sida 3

2 2 Till Svenska Krigaren. (Insändt till Ö. P.) Vi ha ett namn så fosterländskt, Så klingande så äkta svenskt, Att när det ljuder i ett lag Slår piltens hjerta dubbla slag Och ungmön af beundran ler, Men gubben rycker svärdet ner Och med ett hurrah klingan drar. Det namnet är helt kort — Kung Carl. Och han som detta namnet bar, Som adlat det, var tolfte Carl, Den sista kämpe norden har, Den tappraste tillika. Han kunde fäkta, kunde slå Och som en stormvind framåt gå Med sina svenska gossar blå, Men aldrig nånsin vika. Du skulle sett hans hjelteskick, En högvälfd panna, öppen blick, Som först sitt rätta uttryck fick I stridens heta timma, Gestalten hög och axelbred, Klädd enkelt enligt tidens sed I ljusblå rock, blott smyckad med Hans svärd: en norrskensstrimma. Med klangen utaf detta svärd Han skrämde hälften af vår verld, Och kände man i härnadsfärd Hans stora stöflor knarra, Då slogos bussarne så käckt Att fienden han sprang förskräckt Sin kos med hämmad andedrägt Och kungar såges darra. Böj knä för gud och ingen ann, Och handla ärligt som en man, Och frukta ej för sjelfva f—n; Var summan af hans lära. Thy är hans minne städse kärt Och stort och dyrt och älskansvärdt För svensken, som af ålder lärt Att hjeltemodet ära. Vid detta minne svär, min vän, Att handla som det höfves den, Som stammar ifrån frie män, Och är dess ättling vorden! Det stundar kanske snart en tid, Som fordrar mannamod och strid, Välan låt se att du dervid Kan slåss för fosterjorden! I Carlavagnens stråleglans Står kungen sjelf med segrens krans Och kör vid himlens fackeldans Utöfver Nordens kullar. De tappre kröner han med den Och glädes att det gifves män,