Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1854, sida 2

— alldenstund frågan nu är af ojemförligt större betydenhet, och i öfverensstämmelse dermed, också kräfver tillitandet af allvarsammare vapen. Icke dessmindre lugnar jag mig med det säkra förutvetande, att, då jag ingenstädes skall öfverskrida de gränser, dem mitt eget begrepp om humanitet utstakar, följden måste blifva den, att mitt genmäle inför opartiska domare icke skall i nämnda hänsigt förlora på en jemförelse med den artikel, hvaraf det blifvit frammanadt. Likaså gör jag mig förvissad, att denna tidnings red., som i motsats till så många af dess kolleger vunnit namn för den ridderligheten att alldrig förvägra meddelandet af insända repliker, äfven när den befunnits ur stånd att vederlägga dem, icke skall för min skull vilja försaka denna vackra lager, utan fastmera, om så skulle behöfvas, öppet tillstå sig vara öfvervunnen, häldre eftersträfvande den afgjorda ära, som belönar hvarje obetingadt offer åt sanningen, än den tvetydiga triumfen att inför ett mindre skarpsynt öga tilläfventyrs kunna genom vidtagna konstgrepp beslöja skulden af ett begånget misstag. Jag vet, att red. denna gång skall komma i tillfälle att förvärfva sig den nämnda äran; ty, om jag än för tidsfördrif, för upplysningars vinnande eller af nödtvång kan föranledas att yttra mig äfven i sådana frågor, för hvilkas afgörande jag icke besitter en tillräcklig kedja af felfria och följaktligen ovederläggliga satser, så tvistar jag dock alldrig öfver dylika — en bekännelse, genom hvars ofördröjda afläggande jag hoppas hafva vunnit den dubbla fördelen att på en gång hafva skärpt min vedersakares uppmärksamhet och tillika afböjt hvarje möjlig förebråelse för bristande öppenhet. Sokrates var, såsom bekant, utrustad med en utomordentlig förmåga att uppdaga folks intellektuella tillstånd och gjorde ur denna synpunkt en indelning af menniskorna, hvilken ännu i dag förtjenar iakttagas och kan gifva anledning till mången nyttig sjelfbetraktelse. Efter att hafva urskiljt tvenne hufvudklasser, vetande och troende, tillade han inom hvardera en underafdelning och erhöll på detta sätt följande fyra klasser: 1:o sådana som visste sig vara vetande (det ämne! hvarom fråga var) — en alltid ytterst fåtalig klass, till hvilken Sokrates icke ansåg sig kunna hänföra någon enda af dem, med hvilka han i lifvet plägat umgänge; 2:o sådana som visste sig vara ovetande (est et quedam nesciendi scientia) — till denna klass, också utomordentligt fåtalig, räknade Sokrates bland alla sina bekanta ur samtid n endast sig sjelf —; 3:0 sådana som i enlighet med verkliga förhållandet trodde sig vara ovetande — de enda jämte nastföregående klass, som voro omedelbart tillgängliga för positiv undervisning —; 4:o sådana som trodde sig vara vetande — en tro, lika skadlig (emedan den hindrade undervisning o. s. v.) som naturligtvis alltid falsk (ty då vetandet i sig sjelft är likbetydande med det fullkomligt genomskådade, så kan det alldrig vara förhanden, utan att den, som eger det, bestämdt vet — alltså icke endast tror — sig äga det). Från denna sista klass, omfattande hela det ojämförligt öfvervägande flertalet af människor, kom all vrånghet i omdömen och allt deraf följande förhatligt i lifvet, hvadan det var en högst angelägen uppgift, att genom framvisande af de motsägelser, hvarmed det förmenta vetandet var behäftadt, öfverföra så många som möjligt ifrån denna klass till den näst föregående och derefter, så vidt görligt, uppåt till den första. Om vi nu i afseende på föremålet för det Fagerbergska programmet förklara oss nödgade att hänföra tidningens red. till den 4:de af de ofvannämnda klasserna, så kan, förmoda vi, ett dylikt omdöme icke innehålla någonting synnerligt öfverraskande. Ty man företager sig naturligtvis icke gerna att skrifva om en sak, hvari man ej åtminstone tror sig äga insigt; men att en tidningsred. skulle kunna äga verklig insigt i alla de ämnen, hvaröfver den gemenligen tillåter sig att döma, är på förhand oantagligt för hvar och en, som känner den månskliga förmågans inskränkthet. För öfrigt har red. sjelf på mer än eti sätt sörjt derför, att någon öfverraskning härvidlag ej behöfver komma i fråga, då den ju ieke blott i allmänhet berömmer sig af att representera Åden bildade pluralitetens(d. ä. 4:de klassens) ståndpunkt och tänkesätt, utan ock i sjelfva den omhandlade artikeln dels öppet tillkännager sin hyllning för starka opinionsyttringar 1), dels beropar sig på åsigterna hos Äslertalet af läroverkets lärare 2) — allt uttryck, som förrädiskt peka på 19 Rad.ec cafe am da harrar cam mad all malt