Theater. På Theatern gafs i går det svenskt-sinska originalskådespelet: Ur lifvets strid af Berndtson, ett skådespel, som i Finland uppfördes 6 gånger med stormande bifall, till dess det förbjöds af ryska regeringen, af missnöje med de nationella sympathier, som det framkallade. Det var naturligt att dessa nationella sympathier, att anblicken af de tappre Björneborgarne, af den tappraste bland de tappre, Döbeln, den lille mannen med sitt band kring pannan, att erinringen af dessa strider, till hvilka historien endast erbjuder motstycken i de Schweitziska frihetskrigen — det var naturligt att alla dessa återupplifvade minnen, hvilka ett folk gömmer i sitt hjertas helgedom, skulle bereda öfverseende med styckets många brister i dramatiskt hänseende. Det lider nemligen svårt af falska karaktersteckningar och af många sentimentala longörer, samt af en temligen konstlad sammanbindning af sjelfva handlingen. Dessa brister kunna icke öfverskylas af det oftast vackra, stundom praktfulla språket, der likväl versisikationen blilvit drifven för långt. Det versifierade språket skall vara den högre känslans uttryck, som uti sin högsta lyriska potens öfvergår till den rimmade formen; men hvardagsspråket skall föras på prosa. I afseende å utförandet hafva vi allt godt att säga. Hr Stjernström utförde den gamle aristokratens rol med den värdighet och kraft som sluta med vekare känslor, hvilka man kunnat vänta af denne öfvade och talangfulle skådespelare, äfven i en genre, hvari han mera sällan uppträder; M:lle Nordgren inlade i sin rol värma och behag och M:lle Sjöberg återgaf Annas rol med allt det romantiska svärmeri och den sentimentalitet, som förf:n inlagt i torparflickans mund (vi säga med afsigt ej karakter, ty vi veta alltför väl, att äfven torparflickan kan i sitt hjerta vara fullt så svärmisk