Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1854, sida 1

hade en mors och en systers heliga pligter att uppfylla. Hon var alldeles redlös i början. Tusende adla qvinnor hafva befunnit sig i samma tillstånd och fått med mångåriga lidanden plikta för den oförståndiga uppfostran deras föräldrar gifvit dem, hvilka icke blifvit danade till annat än rodockor åt rika män! En rikedom som icke kan förstöras är likväl ytterst sällsynt. Nöden är deremot alla dödligas lott. Hvarföre uppfostras icke alla både män och qvinnor till strid mot nöden? Afven den som är uppfostrad till strid mot synden, kan lätt duka under, om han icke äfven har vapen mot nöden. Fru Ulrika erkände också ödmjukt att om hon icke fått ett oförmodadt stöd, så skulle hon ha dukat under i elände ganska snart. Följden af hennes egna sorgliga ersarenhet var att hon uppfostrade sin dotter på ett helt annat sätt. Hon sörjde icke öfver att hon icke hade råd att skicka den åttaåriga Alvina i en dyr pension, för alt lära sig sallskapslifvets små räntelösa konster. Icke heller sörjde hon deröfver att hon måste neka sig och barnet ända in till de minsta nöjen. Hon lärde sin dotter sjelf tre ting, bedja, arbeta och försaka. Utan det sista förslå icke de begge första. Hon hade en gång under en sommarresa på landet oförmodadt kommit in i en fattig qvinnas boning och sett hur der gick till.