Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1854, sida 2

AE 7779 vr492 Nilsson från Bobus Län. b) rörande utsträckt rätt för oexaminerade skeppare, att föra handelsfartyg. S. 4. K. I förlitande till Eders Kgl. Maj:ts nådiga, alldrig hvilande omsorg för allt, som kan befordra det allmännas väl och de idoga samt arbetande folkklassernas bästa, hafva vi redan under sistl. Januari månad undertecknat en petition, åsyftande att hos Eders Kgl. Maj:t underdånigst anhålla, om en större utsträckning af kust-allmogens seglations-frihet, så att äfven oexaminerade skeppare måtte tillåtas att föra handelsfartyg till Engelska och Skottska kusterna, samt till norra Tysklands, Nederländernas, Belgiens och Frankrikes vid kanalen belägna hamnar. I denna underdåniga petition anförde vi endast de hufvudsakligaste skälen till vår framställning, öfverlemnande med fullt undersåtligt förtroende till Eders Kgl. Maj:ts höga vishet, att efter inhemtade utlåtanden från vederbörande myndigheter, bedömma behofvet och nyttan af den begärda seglationsfriheten. Sedan hafva vi likväl hört påstås, skulle väcka svåra betänkligheter; skeppsförares okunnighet och obeka för en sådan aflägsnare navigation, egendomliga förhållanden, knnde medföra forlusten af lif, fartyg och annan egendom; alt det rykte svenska handelsflottan redan kunnat vinna eller nu sig förvärfvar genom de stora kunskapsmått, som erfordras för skeppareoch styrmans-examina, skulle sättas på spel; samt att navigations-skolorna derigenom skulle mindre anlitas och förlora sitt värde och anseende; m. m. Nådigste Konung! Det har visserligen icke varit vår afsigt, att de som kust-allmogen lemnade förtroendet att föra sina till en aflägsnare sjöfart ämnade större fartyg, skulle befrias från skyldighet, att innebafva den kännedom i sitt yrke, hvilken måste anses såsom oeftergifligt vilkor, för att åt dem anförtro ett så vigtigt och ansvarsfullt kall. Sjelsva den egna fördelen; nödvändigheten att för disposition af godt och pålitligt sjömanskap vinna förtroende till skeppsförarne; svärigheterna för frakters och assurancers erhållande, om ett sådant förtroende ej äfven af allmänheten bystes; allt detta utgör mer än tillräckliga skäl för skeppsredarne, att noga se sig före, innan de lemna sina fartyg till okunniga och ovanda skeppsförare. Vi vilja icke förneka, att för stadgandet om ollentliga prof, för att på förhand tillförsäkra sig om skepparnes förmåga att uppfylla sina skyldigheter, en god afsigt kan ligga till grund; och vi önske derföre, att vår underdäniga begäran icke af Eders Kgl. Maj:t måtte anses vara så obetänkt och öfverdrifven, att vi önska det ingen garanti för de skeppares erfarenhet, som skola få föra svenska fartyg till aslägsnare Nordsjökuster, skulle erfordras. Men på samma gång vi väga i underdånighet anföra, huru vi tro denna garanti kunna rättast och säkert till allmän och enskild fördel vinnas, torde det tillåtas oss, att fästa Eders Kgl. Majestäts nådiga upgmärksamhet på några förhållanden, som utöfva en stor inflytelse på frågan. Först och främst bedja vi Eders Kgl. Maj:t vara öfvertygad derom, att erfarenheten så väl före, som efter de strängare fordringarne på ökade theoretiska kunskapsmått hos svenska skeppare, tillräckligt visat, att dessa kunskaper ingalunda kunnat ersätta den kännedom, färdighet och säkerhet, hvilka allena vinnas genom praktiken. Vi försäkre Eders Kgl. Maj:t, att i all vår öfvertygelse, grundad på mångfaldiga bevis, de stora, och i somliga afseenden öfverdrifna fordringarna på examens prof, i flerfaldiga ämnen, hvilka sedan för de flesta skeppsförare alldrig, eller högst sällan behöfvas, och då oftast sedan läsefrukterna undfallit minnet, snarare förhindra än underlätta de unga männens framsteg i de för sjömansyrket mest behöfliga delar. Mängden af de personer, hvilka för att bestå de försvårade profven, användt en mångårig lärotid till den theoretiska undervisningen, i stället att tidigt och allvarligt söka under sjöfart vinna den praktiska färdigheten i dithörande ämnen, har fått ångra detta, emedan de högst sällan kunnat uppnå den vana och säkerhet, hvilka äro för sjömannen, i alla förhållanden, så oundgängligen nödiga. De hafva snart funnit, huru de nödgas länge, ja ofta för alltid, bero af underordnades skicklighet, i fråga om de vanligaste bestyr. Detta har varit den enskilda olägenheten, äfven inom sjöfacket, decaf att man förökar lärokurserna och stegrar examens-anspråken, så att lexläsningen intager eftertankans rum och minnets öfveransträngning vållar oreda i begreppen, hvilka ytterst hvila på förnuftets och erfarenhetens samtidiga utveckling. Sedan torde vi få nämna en annan olägenhet, den nemligen, att genom de stora kunskapsfordringarne, vägen blifver stängd för de eljest tidigt i sjöyrket öfvade och skicklige unge män, hvilka icke hafva tillgång, att under lång tid egna sig åt ookstudierna. Detta har menligt verkat, och skall alltmer afskräckande inverka på landets sjöfolk, om ej förändring häruti tillvägabringas. En mängd ynglingar, hvilka härigenom finna sig dömde att alldrig kunna hoppas tjena sig upp till styrmän eller skeppare, skola antingen öfvergå till andra yrken eller gå öfver i andra nationers sjötjenst, der de kunna motse en hättre framtid. Det är på grund af dessa förhållanden och ännu flera skäl, hvilka säkert icke undfalla Eders Kgl. Maj:ts höga vishet, som underteknade i underdånighet väga anhålla, att om Eders Kgl. Maj:t skulle finna betänkligt att utsträcka seglationsfriheten så långt, att för skeppsförare till alla Nordsjökusterna inga offentligt aslaggda kunskapsprof erfordras, likväl blotl de mest enkla och nödvändigaste mätte stadgas; samt att inga lärokurser eller examina vid navigationsskolorna måtte ovillkorligen för dessa skeppsförare erfordras; ty så snart sådana prestanda föreskrifvas blifva städse fordringarne, än på ett, än på annat sätt skärpta eller invecklade; så att den mindre bemedlade, eller de som för sin utkomst redan från ungdomen nödgas tidigt och ständigt egna sig åt sjöyrket, ej kunna dem uppTa är otvifvelaktigt, att lika så väl som den oexaminerade kust-allmogen nu kan segla, ända uppifrån Rattniska viken till Finska viken och alla Ösdtersjökuatt denna sak att fara vore, det ntskap med en del,