nes hjerta, då slog hon upp ögonen, vaknade och rättade upp sig igen. — Jag känner mig förunderligt bättre! hviskade hon matt, och gaf en vink åt Stina att aflägsna sig. Doktorn satte sig åter vid hennes sida och fattade hennes hand. — Han är således en mulatt, säger ni! det är förfärligt! Och hans gestalt har hittills föresväfvat mig skön som engelen Rafael, i en gloria af ljus. Och han är en mulatt! Hur kan man skrifva som en öfverengel och vara en mulatt? med tjocka fula läppar och ulligt svart negerhår? Han är således en bedragare. — Så äro alla dessa författare, sjelfva obetydliga, obehagliga personer förstå de att omgifva sig med ett luftsken af behag, som försvinner när man får se dem. — Jag vill aldrig mera tänka på honom! en mulatt! Fy! — Hvarföre döljer ni er muns tjusande behag med dessa för öfrigt dyrbara spetsar, men som dock alltid skola vara mindre värda att ses än er mund? frågade doktorn med en förledande röst. Mamsell Sophia anförtrodde honom nu sin fasa för infusionsdjuren i vattnet och i luften.