Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1854, sida 1

— Gissar ni icke? — Victor Hugo? — Hu nej! det är en blodmenniska, honom har jag aldrig tålt. Nej, min herre, det är den odödlige Alexander Dumas. — Mulatten? — Mulatten! skrek mamsell Sophia och sick ett krampaktigt ansall. Victoriahunden sprang upp och skälde, bordet med vattenförrådet föll ikull, dörren öppnades och Stina rusade in dödsblek. Doktorn steg upp och ställde sig framför den flämtande mamsell Sophia, som såg på honom med stirrande blick. Han antog en profets högtidlighet, aftog handskarna, höjde och sänkte sina händer och liksom fläktade en osynlig ström af magnetiskt fluidum öfver henne. Stina stod ännu tyst och full af beundran; efter en fjerdedels timma lugnade sig ändtligen mamsellen, tillslöt ögonen och slumrade stilla. Älven hunden tystnade och kröp ihop vid sin matmors sida. Doktorn kastade sig liksom afmattad i en emma midt emot henne och betraktade henne med sin djupa blick. Stina stod orörlig, fasttrollad, såsom fordom Loths hustru. Sedan mamsellen slumrat en stund, reste sig doktorn upp ånyo och lade sin hand på hen