Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1854, sida 2

toriahund. De röda gardinerna voro nedfälda för fönstret och spredo en mild dager öfver det prydliga rummet, der de utsöktaste möbler i rococostil trängde hvarandra. Ölverallt, på kakelugnsnischen, i fönsterna, på småbord och på athenienner stodo genomskinliga, förgylda flussvaser med friska blommor, hvilkas doft var nästan qväfvande. Dörren öppnades och den mystiske doktorn intrådde svartklädd från hufvud till fot, men med vaniljgula balhandskar. I handen förde han en modern chapeaubas, de små fötternas steg hördes icke på den mjuka rosiga mattan. Han bugade sig som för en drottning, höjde sig åter, men med nedslagna, drömmande ögon. Han var blekare och högtidligare än ett lik. Han nalkades henne stum, satte sig ned bredvid henne, eller rättare sagdt bredvid hunden i soffan, och drog en djup suck. En hemlighetsfull vällukt, förut aldeles obekant för mamsell Sophia, som dock studerade parfymerna, slog henne med hemsk förtjusning. — Hvilken engel! tänkte hon — och suckade till svar på hans suck. — Ni lider! hviskade han med sin djupa, darrande stämma och en utländsk brytning, ni lider djupt! — Ni är en stor doktor!