kol, betäckte af salaska, den lilla, nästan läpplösa munnen öppnade sig knappt märkbart men ändå med ett tydligt hån och en djup, klingande röst sade: Jag ser att all plats verkligen är upptagen och jag ämnade dock ligga här i natt! Emellertid steg han in och kastade en mönStrande blick så väl på den smala soffan, som på den något bredare sängen. — Man tillbjöd mig, sade han med samma hånleende som nyss, att ligga tillsammans med en af herrarne i sängen; emedan det icke finnes någon annan lägerplats i hela huset, men jag fruktar att ingen är mera hugad derför än jag sjelf. Oerypå höjde han föraktligt på axlarna och kastade en dyster blick på de begge unga herrarna. — Om jag icke misstager mig, sade notarien, som kände alla menniskor, så ha vi den äran att se doktor Sabin från Stockholm. — Det är mycket rigtigt min herre, svarade doktorn, jag lyckönskar herrarna att jag icke har den äran att vara känd; det bevisar en god hälsa i denna sjukliga tidsålder. — Jag är notarien Feneri, sade denne, och min vän här är baron Y. — Odmjukaste tjenare. Fägnar mig att se män af verld midt i Småland.