ALVINA. En slägtsägen af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 54.) — Du vet att jag beundrar allt skönt; men att jag icke förtjusas af någonting i verlden, — Utom al fyra ess i vhist. — Visst icke deraf, om det ej är tio trumf också. Knapt hade notarien sagt detta, förrän dörren till den lilla kammaren öppnades helt sakta och en person inträdde, om hvilken notarien sedermera yttrade till baronen att han i ögonblicket tyckte sig se ett personliggjordt spader ess, såsom trumf. Det var en lång smärt herre, med blekt men ändå mörkhyadt ansigte, omgifvet af en tät stenkolsvart skäggoch hårram; den breda pannan, de tunna kinderna och den smala haksnibben bildade verkligen en spaderlik trekant, som ännu mera förtydligades genom den mellan det släta sidohåret lätt uppstående tup6en. Under de tjocka ögonbrynen tindrade, eller rättare sagt slocknade två svarta ögon, like eld