för ögonblicket hade ord att afsäga sig hans något närgångna anbud; han satte buteljen på bordet, och sig sjelf som tredje man, samt fyllde glasen. — Er skål mina herrar! sade han och genomborrade dem begge med hvassa blickar. De smakade på vinet, det var förträffligt, dem aldeles obekant, af en ovanligt eldig art. Det första glaset lifvade dem begge, de berömde drufvan och sågo upp med större aktning på en person, som kunde vara så väl försedd. De hade tömt sina glas, han fylde på ånyo, utan att de gålvo akt att han blott läppjat på sitt eget; vinet var så förtrollande, att de snart tömde äfven det andra glaset. Notarien blef isynnerhet snart upprymd, pratade muntert och lockade baronen till att mera än småle. Doktorn var visserligen fåordig, men hans yttranden voro så väl beräknade och innehållsrika, att han lifvade de andra till vidlyftiga utgjutelser allt naturligtvis om det glada Stockholmslifvet. Inom kort var buteljen tömd och både notarien och baronen blossande af det ovanligt hetsiga vinet i den qvafva kammaren, men doktorn, som nästan ingenting druckit och troligtvis var van dervid, syntes icke besvärad, utan lika kall som förut. Han öppnade fönstret, men aftonluften sval: