Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1854, sida 2

II medelst en ändamälsenlig kroasering den frälse och ofrälse naturen emellan, vunnit i. ke så obetydligt i friskhet och consistens, så att pulsationen i ådrorna blifvit både lifligare och jemnare. Hurudan skulle regeringens ställning blifva till en representation, som vore ett förstärkt enkammarsystem? Beroende af opinionernas vindkast. (Sv. Tidn.) Hr grefven har här mera kommit ihåg sin ställning som tjenstgörande kammarherre, än sin som medlem af ett riksstånd. Det bör ej förtänkas honom, som blifvit uppammad af hofluft och i de glatta trapporna fått sin egentliga verkningskrets. Omtankan för regeringen hade likväl bort vika sör en omtanka af högre ordning, den nemligen för folkets och såderneslandets bästa. Uti hr grefvens argumentation synes ett motsatt förhållande äga rum. Och i ett sådant beteende afspeglar sig tydligast vår moderna aristokrati, med sina anspråk att flyta ofvanpå, sina inbillade företräden, sina oupphörliga hänvisningar till fådrens förtjenster, och som genom sina egna tillgöranden endast blottar det menskliga jemnlikhetssystemet inför Gud, med sitt passande valspråk: jag fattig syndig menniska. Hvarföre skall den personliga sjelfskrifvenheheten, adelns enda återstående politiska rättighet, upphäfvas? Då ingen adtler i fråga att icke bankirens son bör årfva sin faders kontor, äfven om han icke äger hans egenskaper — — hrarför skall då adeln ensam afsdga sig sitt arf? (Aft.-bladet.) På frågan: hvarföre adelns personliga sjelfskrifvenhet skall upphäfvas, gifves endast ett nöjaktigt svar, neml. att densamma till sin grundide är en uppenbar och himmelskriande orättvisa, som i sin tillämpning ofta framkallar förargelse och bitterhet. Hr grefven, sjelf äldste sonen, synes hafva kommit till den erfarenhet: att inom adeln utgör kapaciteten en af förstlödslorättens aldra heligaste prerogativer. Vi vilja ej bestrida att en sådan öfvertygelse vunnit något stöd uti de enskilda förhållanderna inom hr grefvens egen familj; men i så fall utgör detta enstaka faktum ej något säkerhetsbref på att hufvudets och hjertats öfverlägsenhet föreskrifves af födselns touroch anciennitetsrulla. Att uti enahanda kathegori sammanföra rättigheten att ingripa i landets lagstiftning och att på dess ärenders gång utöfva ett icke oväsendtligt inflytande -— med våra vanliga arfsangelägenheter — vittnar endera om en hög grad af förställningskonst, eller också om en menlöshet i äsigter, som tydligt ådagalägger huru förstfödslvrätten ibland kan vara öfverbetald med en — grynväålling. Jag tror att ridderskapet och adeln på sig kan låmpa Bacos ord. då jag granskar mig sjelf, blyges jag, men vid jemförelsen med andra yfres jag. (Åst. bladet.) Med denna högtrafvande tirad slutar hr grefven sitt anförande. Den lånade bilden, rätt uppfattad, utreder mera hr grefvens egna innersta tankar om nödvändigheten af en representationsförändring, än den målar eller betecknar ställningen inom rikets första stånd, som lika litet behöfver blygas för sig sjelf, som det vid jemförelsen med de öfriga stånden har någon rättighet att yfvas och pösa öfver. Dixi! n. Utrikes Nvheter.