Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1854, sida 1

nom mig låta lagsara sina af mig uppsatta testamenten, begge ställde på Alvina. Löjtnanten baronen hade icke mera än tvenne miner, högtidligt förnäm, som hörde till stora uniformen och alla så väl allvarsamma som ledsamma förhållanden i lifvet, och ett mildt, ljust småleende, som nyttjades vid alla öfriga, och kom mången att anse honom för en innerligt älskvärd och förträfflig ung man. Detta smålöje krusade hans vackra läppar med alldeles samma uttryck, då han talade med en dame i stora verlden, som med en skräddare, hvilken profvade en lyckad rock, eller med en karlvän, hvadhelst denne sade, som icke stötte. Den, som icke var van dervid, förtjustes genast, men den som sett det ofta ledsnade snart dervid. Han litade i allmänhet mycket på detta af mången redan så berömda smålöje, och på sin för öfrigt vackra figur och hållning, serskildt skulle nu detta smölöje eröfra och sortjusa friherrinnan modren, hennes rika systrar, samt den unga Alvina. Ians adelskap, slägtskap, officersfullmakt, goda förmögenhet och ordnade assarer skulle dessutom understödja de anspråk han hade på fröken Alvina. Han kunde icke föreställa sig något annat hinder för sin förening med den unga arftagerskan, än möjligen sitt eget tycke, som var mycket noggrannt och