— — Farväl och Välkommen! ) Farväl du gamla år, med sorger och med fröjder, Snart sjunker du till ro i det förflutnas graf; I stilla, okänd dal, på solbeglänsta höjder, Du blommor lockat fram och blommor brutit af. Hur månget hopp, som log vid början af din bana, Har fallit vissnadt ner att aldrig blomstra mer! Hur mången stund af fröjd, som vi ej kunde ana, Du gett åt menskors barn, ja, kanske ännu ger! Du väckt till ljus och lif, du trötta ögon slutit, Trött utaf vandringen, du sjelf till hvila går Snart är det då förbi, båd hvad vi sörjt och njutit Och så till slut af allt blott minnet återstår. Om några ögonblick ditt timglas har utrunnit, Begagna då den tid, som ännu du har qvar, Der hörs en smärtans suck, som du ej stilla hunnit, Der syns en tår på kind, som du ej bortkysst har. O skynda, hviska då åt hvar och en som lider, Förrän du går, så ljuft ett tröstens, fridens ord! Och säg dem att en gång de stillas, hjertats strider, Att äfven sorgen ej är bofast gäst på jord. Ja, lär dem, förrin du går, att Christus kom i verlden Att frälsa menskors barn och bortta syndens lön, Att Han i ringhet född var upphöjd öfver flärden, Att seger var Hans död, liksom Hans lif eu bön. o säg dem att Han kom att lindra hvarje smärta, Att läka sjuklingen, att ge den sorgsne tröst, Och hviska: ,än är rum invid Hans gudahjerta, Och med Hans dyra blod ock du är återlöst. En hand mot forntid sträckt, och en mot evigheten, Du ger ett varningsord förrän du ilar bort: ,O älskens, jordeus barn! Med samma mått J mäten Skall Eder tilmätt bli och Eder tid är kort. Men dofva klockslag nu hörs dåna genom natten, Din dödspsalm sjunga de, du gamla, kära år! De ljuda öfver land, de ljuda öfver vatten Och störa tystnaden, som i din dödsstund rår. Farväl vi bjuda dig, kanske med upprördt sinne; Ty ingen vet ännu hvad nya året ger. Det nya är blott hopp, det gamla är blott minne, Det är en vän som gått, som vi ej möta mer. Men snart en gyllne rand vid horizonten glänser, En nyfödd sol går fram ur modren nattens famn, Att sprida ljus och lif kring rymder utan gränser Och Femtifyra är den unge hjeltens namn. Han framgår frisk och skön med öppen, solljas panna. Hell, hell dig; nya år! är mängdens jubelskri. Han börjat banan rein, han kan, han får ej stanna, Och alla ropa nu: Åmå du oss lyckligt bli! Han småler; hvar och en ser uti detta löje Ett löfte om allt godt, ett lyckligt förebud. Der tänka verldens barn på guld och makt och nöje, Der drömmer ynglingen blott om sitt hjertas brud. Den ärelystne der sin plan, sitt syfte vinner, Eröfraren ep verld för sina fötter ser, Den anspråkslöse nöjd sin lugna hydda hinner, Der trofast kärlek bor och flärdfri glädje ler. Ja, lycka, lycka till! Men jag vill stilla träda Med tacksamt hjerta in i Herrans helgedom Och sjunga der Hans pris och åt Hans makt mig gläda, Samt be om kraft och nåd att blifva vis och from. Och tacka Honom varmt för allt hvad godt Han skänker, För helsa, trefnad, ro, för vänskap och för frid, Men ännu mer derför att österns stjerna blänker Med samma glans som förr uti Herodis tid. Sen vill jag ödmjukt be, båd för mig sjelf och andra, Ej om ett jordiskt godt, men om välsignelse Och att vi nöjda jemt Hans vägar icke klandra Om stafven heter Lust, om stafven nämnes Ve. Ty alla Dina barn, Du vill o Gud, beskydda; Rik, fattig, gammal, ung uti Ditt hägn Du tar, Magnaten i sitt slott och tiggaren i sin hydda, Ha ett och samma mål, ha en och samma Far. Välkommen nya år, Du skall oss bringa lycka, Ty våra öden stå uti den Högstes hand. Må aldrig inhemskt svek, ej utländskt våld förtrycka Vårt dyra, älskade, vårt ädla fosterland! La Straniera. Skrifvet i Södra Carolina vid Nyårsskiftet. s.onnnnnnininnnnnnnnnnnnnnmn TI