Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1854, sida 1

(Forts. fr. N:o 51.) Detta var nu allt fullkomligt sanning och skälet, hvarföre Håkan just nu kommit, var att den procentare, i hvars händer han låg, underrattat honom att just denne sjelf nyligen till fadren öfverstyrt en betydlig penningesumma; äfven visste han genom en tillgifven tjenare på Ekeby att fadren låg nära döden. Han anade att gubben ämnade utesluta honom från allt deltagande i arsvet och tänkte derföre att beveka den döende att bevilja honom något med varm hand. Men den gamle misstrodde sin son; sjelf stark hushållare kunde han icke fatta möjligheten af att sonen kunde vara i penningeförlägenhet. Han trodde att Håkan spelade nödställd af egennytta. — Min kära Håkan, svarade han kallare än nyss, jag har ingenting qvar, jag har visst fått in penningar, men jag har betalt ut dem för gamla ekulder, jag kan icke hjolpa dig.