Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1854, sida 1

så ville det; nå, jag har då så mycket större skäl att taga ut min rätt. — Då min far icke kan gifva mig nyckeln, så skall jag försöka att öppna kassakistan ändå. Gubben vred läpparna till ett hemskt leende, han visste att hans kista var säker, han prisade inom sig sin slughet att gifva nyckeln åt friherrinnan. Håkan tände blindlyktan, öppnade lönnluckan och gick ned i hvalfvet. Der stod den gamla jernkistan, grof, obändig och oåtkomlig. Håkan lyste ikring det lilla rummet efter någon jernten, att bryta upp locket; det fanns icke så mycket som en spik. Att stå så nära målet för sina önskningar och hafva blott ett lås emellan sig, det var förfärligt. Han visste att låset var ett mästerstycke, som icke kunde uppdyrkas, nyckelhålet kunde icke upptäckas annat än af den som förstod att trycka på en af de många små knapparna i kanten. Han letade snart rätt på den rätta och tryckte derpå; hålet visade sig ganska riktigt, men han stod der utan nyckel. Han betraktade kistan på alla sidor; möjligtvis kunde ett gångjern vara sönder. Nej allt var i sin ordning. Kanske det är hål i botten, tänkte han och försökte vända den; nej, den var omöjlig att rubba; locket satt så tätt till ki