— IIvad besaller du min söta gubbe? srägade hon oroligt, steg opp och sköt undan sparlakanen. I sängen låg en gammal man, men äldre till utseendet än till åren, utmärglad af lidelser och långvarig sjukdom, med skarpa, hårda anletsdrag, kalt hufvud, en tunn örnnäsa och hvassa, mörka blickar. Hon, som vakade vid hans sjukläger, var hans tredje hustru, en för detta vacker hoffröken, som för fjorton år tillbaka hade beqvämat sig att blifva maka åt den då ännu behaglige femtioåringen, en af Gustavianska adelns mest skimrande om icke just derföre ädlare medlemmar, en Anjalahjelte, som efter det lyckade förräderiet mot konungen dragit sig från hofvet, sedan han förut gjort goda affärer genom sitt andra giftermål och genom en hårdhändt behandling af underlydande. — Elisabeth! upprepade han, har då fått posten ännu? — Ja min söta vän, svarade hon, steg opp och tog en liten Stockholms-tidning som nyss I ankommit. Det var Postoch Inrikes-Tidningar, mindre och oansenligare än någon af våra småstadstidningar nu för tiden, — Läs, sade gubben, om Frankrike. Jag vill höra om den der Bonap. . . .