Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 2

kunde aflocka hennes förgråtna ögon, runno ned öfver hennes kinder. Ack, min största sorg i denna stund är, att jag icke alltid tänkt derpå ... att jag icke alltid visat mig nog tacksam. Gud! huru mycket bättre skulle man icke vara mot dem man älskar, om man blott alltid ihågkomme, att man en dag skall lemna dem! Sedan jag återfått min sansning, förföljes jag alltjemt af denna tanke; jag känner alla mina fel; jag har samvetsqval. O, säg mig af barmhertighet, Mathieu . . . förlåter du mig nu, att jag icke alltid varit sådan jag borde? . . — Tala icke så, Genevitve, asbröt Mathieu henne rörd. — Du vet nog, att jag aldrig kunde be gud om en bättre hustru. — Så länge jag egt dig, har ingenting fattats mig, och jag har blott skäl att tacka dig. — Nej, nej! svarade den sjuka med lisligare röst, jag har ofta haft för litet tålamod och styrka . . . Icke endast mot dig . . . utan äfven mot Francine och ... Josepha ... Josepha! ... det stackars, älskade barnet, som blott hade så få år att lefva! . . . Tänk blott, Mathieu, hur ofta jag kommit henne att gråta, henne, som nu är död! O, det är isynnerhet de dödas tårar, som tynga på oss ... Och alla de andre, met hvilka jag sör