Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 2

gått mig ... och gud, mot hvilken jag syndat! ... Kan jag då icke få förlåtelse? Och likasom denna föreställning väckt en slags fasa hos henne, reste hon sig till hälften upp och utbrast: — , det är omöjligt! . . . Mathieu, Mathieu, jag vill tala med en prest! — Men hur skall jag kunna hemta en sådan ?: sade Mathieu bedröfvad. — Har du då glömt, att ön är under karantän? — Hvad säger du? kan man icke en gång frälsa sin själ? frågade Genevieve och hopknäppte händerna. Ack, är jag då fördömd att dö, utan att försonas med gud? Kan ingenting göras? Den värste syndare kan ju bekänna sina fel och bedja om sina synders förlåtelse; skall då jag ensam vara utan hjelp? Hon tystnade plötsligt och förde båda händerna till sin panna. — 0, det faller mig något in, fortfor hon. Har du icke sagt mig, att när det på edra fartyg icke fanns någon prest tillstädes i dödsstunden, så kunde hvarje kristen träda i hans ställe? — och att gud fästade afseende vid den goda viljan 2 (Forts )